Etikett: språkförändring

Svenskan är både stor och stark

Leave a comment

I DN-kolumnen Ärans och hjältarnas språk påstods häromdagen att svenskan är ett mycket litet språk, och att sådana ofta dör ut, exempelvis på Nya Guinea. Det sista stämmer bra, men inte det första. Svenskan är nämligen ett av de hundra största och starkaste av jordens kanske 6000 språk. Ett av de 20 största, beroende på hur man räknar.

Jag får helt enkelt anledning att damma av en gammal krönika, som handlar om vad som möjligen skulle kunna hota svenskan som levande, bestående, användbart språk. Jag lovar: butiksnamn på engelska hör inte dit, inte heller svengelska ungdomsuttryck.

Vi vet inte hur många språk det finns. Kvalificerade gissningar landar ofta på 6 000-7 000. De flesta är pyttesmå, och endast några procent används i skrift. Språkforskare förutspår att bara hälften av språken fortfarande talas om hundra år. Bland de hotade språken finns sydsamiska, lulesamiska och umesamiska. Men den stora språkdöden sker i andra delar av världen. I Papua Nya Guinea till exempel finns omkring 840 språk, varav många förmodligen glöms bort inom några generationer. Språk går i träda när inga barn längre får språket som modersmål och de sista användarna till slut dör. Det handlar om att folk inte längre ser några stora fördelar med att uppfostra sina barn på det språk de själva uppfostrades på. Vanligtvis sker språkbytet till ett större och mer användbart språk med högre status.

Kan då svenskan dö ut någon gång i framtiden? Risken är ganska liten, i alla fall inom överskådlig tid. I global jämförelse är svenskan nämligen ett stort och starkt språk, ett av de hundra största sett till antalet talare. Räknar vi andra faktorer, till exempel hur mycket böcker, tidningar och webbinnehåll som publiceras på svenska, ligger svenskan på språkens topp 20-lista. Vi har dessutom en ovanligt väldokumenterad grammatik och en relativt sammanhållen språkgemenskap. En sak kan vi vara helt säkra på. Om svenskan någon gång ansluter sig till de utrotningshotade språken så kommer det varken att bero på engelska lånord, invandrarspråken eller slappa svensklektioner. Att språk blandas och påverkas av varandra, det är liksom så språk fungerar och alltid har fungerat. DET ÄR INTE SÅ SPRÅK DÖR.

Richard Swartz kan tycka vad han vill om att butikskedjor med engelskklingande namn dominerar gatubilden. Lite trist och enahanda, det kan man tycka. Men att se det som ett tecken på att svenskan nästintill har utplånats? Näe hörni. Jag undrar förresten när vår utflyttade landsman tycker att svenskan var som bäst, renast och vackrast. Kanske någon gång i skolåldern, hans skolålder alltså. De flesta brukar nämligen tycka ungefär så, oavsett när de gick i skolan. I historien har det även funnits en nationalromantisk vurm för den klassiska fornsvenskan. Undrar vad Swartz skulle tycka om den varianten! Då hade han ju sluppit inte bara de senaste decenniernas engelska lånord, utan även 1200-talets tyska och 1700-talets franska.

Det enda som verkligen kan hota svenskan som levande språk är om välutbildat folk med hög status avstår från att prata eller skriva på svenska. Läs: väljer engelska i stället. I liten skala sker det förstås redan. Många av oss sätter barnen i engelskspråkig skola, väljer engelska för att göra annonsen lite tjusigare, pluggar ekonomi och teknik på engelska, jobbar med engelska som koncernspråk, forskar på engelska. Det kan utan tvivel ha sina positiva sidor, och ett samhälle kan fungera utmärkt med flera språk sida vid sida. Men ju fler sådana val vi gör, desto mer gör vi engelskan till högstatusspråket i Sverige. Hur långt det leder vet vi inte i dag. För de flesta svenska föräldrar känns det dock främmande att börja prata engelska i hemmet. Ett betydligt troligare framtidsscenario är att vi så småningom slutar använda svenskan inom vissa områden, till exempel naturvetenskap och matematik, och att svenskan därför inte fortsätter utvecklas som ett komplett språk, användbart inom alla samhällsområden. Domänförlust kallas det, men det får bli en annan krönika.

Språkkrönika: Kan man räkna personal?

Leave a comment
 Två personal var sjuka men vi fick klara oss med en vikarie. Kan man räkna personal på det viset? Praktiskt tycker en del, fel och fult säger andra.
Ordet personal används oftast som ett så kallat kollektivt substantiv. Det innebär att ordet i ental betecknar en grupp eller mängd av något. Till exempel: Hela personalen samlades till möte. Andra kollektivord är adel, boskap, bråte, opposition, överklass och mänsklighet. De går vanligtvis inte att räkna.

Men det finns ord av detta slag som så småningom har börjat användas även om individer, så att de nu fungerar också som räknebara substantiv. Ungdom och polis till exempel. Tidigare användes de enbart om kollektivet, men sedan länge hör vi även: en polis på motorcykel, två ungdomar i liftkön. Samtidigt finns kollektivbetydelsen kvar, som när vi anmäler något till polisen eller pratar om hur trevlig dagens ungdom är.

Även personal används ibland som ett räknebart ord. Det har inte gått så långt som med poliser och ungdomar – vi säger ju knappast tre personaler. Men tre personal går bra, tycker många. Särskilt vanligt verkar detta vara inom vård, skola och omsorg. Där kan ju en personal mer eller mindre verkligen göra skillnad. Man vill dessutom kunna prata om dem som jobbar utan att alltid dela upp dem i vårdbiträden, undersköterskor och så vidare.

Detta språkbruk uppskattas dock inte på alla håll. De mest nitiska språkpoliserna har gott sällskap av en närmast enig journalistkår. Jag har själv suttit på en tidningsredaktion och suckat när det kommit pressmeddelanden fulla med X antal personal hit och X antal dit. Kollegor har svurit, chefer ojat sig.

Suckade och svor gjorde vi eftersom vi ”visste” att personal ”egentligen” inte går att räkna, och för att vi trodde att läsare skulle reagera negativt om vi ändå gjorde det i tidningen. Säkrare då att hålla sig till det etablerade språkbruket. Men mest suckade vi nog för att personalordet var så svårt att ersätta. Anställda? Nja, även inhyrda räknas. Förskollärare? Nej, det kan lika gärna vara barnskötare eller outbildade vikarier. Personer? Jo, men det är ju ännu mer abstrakt och oprecist.

Den främsta orsaken till vårt suckande – att personalordet var svårt att ersätta – är på sätt och vis förklaringen till att allt fler använder det. Ni som räknar personal ute i kommunerna har helt enkelt behövt prata om en anonym personalmängd i termer av antal. Och för att kunna göra det har ni gjort personalordet räknebart. Smart och effektivt!

Ska jag då dissa min gamla språkkänsla och mina gamla kollegor? Nej, jag tänkte inte det. Utifrån journalistisk logik är det helt rimligt att ogilla personalordet. Journalister strävar efter något som ordet snarast motverkar: att lyfta fram individer och det specifika för att väcka associationer, bilder, känslor och engagemang hos läsarna. Personalordet klumpar samman, avidentifierar och säger så lite. Det är nog där journalistskon klämmer som mest.

Språkkrönika: Därför får brudpar dela s

Leave a comment

Eva och Efvas liv eller Evas och Efvas liv? Ett s mer eller mindre kan göra stor skillnad. Denna krönika reder ut och ger råd.

För ett tag sedan diskuterade ett bekant par hur de skulle skriva i sin bröllopsinbjudan. Välkomna till Anna och Ahmeds bröllop eller Välkomna till Annas och Ahmeds bröllop? Skulle båda namnen ha s i slutet eller bara det sista?

– Det är bådas bröllop, då ska väl båda namnen ha s. De är ju ändå två personer, påpekade några vänner.
– Men de har bröllopet ihop. Varsitt s låter som varsitt bröllop, tyckte andra.

Invändningen får stöd från språkvårdarhåll; rekommendationen i exempelvis Språkriktighetsboken är ett gemensamt s. Ett brudpar ses nämligen som en enhet i förhållande till sitt bröllop. På samma vis är det med kända artistpar vars namn ihop funkar nästan som varumärken: Reuter & Skoog, Fillip & Fredrik, Lili & Susie, Ison & Fille … När vi talar om deras gemensamma låtar, sketcher och program är ett gemensamt s det normala. Om vi däremot betonar varje individ och något de har var för sig så löser vi liksom upp enheten och ger varje person ett eget s.

Jämför följande meningar:
Björn och Bennys musikaler (gemensamma) – Björns och Bennys äktenskap (varsitt)
Evas och Efvas karriärer (varsin) – Eva och Efvas äktenskap (gemensamt).

Men om två personer skriver ett par böcker ihop, utan att vara ett radarpar, då skulle jag föredra två s: Åkes och Åsas bok, Åkes och Åsas böcker. Det går knappast att skriva regler för hur många böcker de behöver skriva för att nå Björn & Benny-status och ett gemensamt s. Det handlar mer om attityd och perspektiv: Omtalas de som individer eller betonas deras ställning som författarpar?

Nu tänker kanske någon att formuleringen Åkes och Åsas böcker är dubbeltydig, att den även kan betyda deras respektive böcker. Det stämmer. Som så ofta avgör sammanhanget och våra förkunskaper tolkningen. Den som vill vara maximalt tydlig får skriva om: de böcker som Åke och Åsa har skrivit tillsammans.

Ett par andra råd om genitiv-s (ja, det är så de kallas):

  1. På engelska ska det vara en apostrof före: Hanna’s article. På svenska skriver vi utan apostrof: Hannas artikel, Bollnäs centrum.
  2. Om namnet på en organisation består av två eller flera ord är det alltid bara det sista som får ett genitiv-s. Folkpartiet Liberalernas partistyrelse alltså, inte Folkpartiets Liberalernas partistyrelse, som nämnda parti råkade skriva på sin webb i fredags.
  3. Har du hört talas om Kungens av Danmark bröstkarameller eller Drottningens av Saba kronjuveler? Det är ett ålderdomligt och otympligt språkbruk. Sätt hellre s:et på Danmark eller formulera om. Du kan utan att skämmas skriva Länsstyrelsen i Jämtlands beslut och Mannen på gatans åsikter. I talspråk kan vi gå ännu längre, eller vad sägs om Det är tjejen där bortas cykel och Där står killen du träffades bror?

(Krönikan publicerades först på Mittmedias kultursidor och sajter, bland annat på gd.se/taggat/språkkrönika. I Gefle Dagblad möttes den av en debattartikel som ifrågasätter gemensamma genitiv:s. Här finner du mitt svar på debattartikeln.)

Språkriktighetsboken, som jag hänvisar till i texten:
Svenska språknämnden - Språkriktighetsboken - 13043708

Språkkrönika: Hushåller eller hushållar?

2 Comments

Är det viktigt att vi hushåller med jordens resurser eller att vi hushållar med dem? Böjningen hushåller, hushöll, hushållit ökar så kraftigt att språkvårdare och ordboksredaktörer nu måste se över sina rekommendationer.

För några år sedan fick radioprogrammet Språket en fråga från en lyssnare som hade sett ordet hushåller i en broschyr. Hon undrade om man inte säger hushållar på svenska. ”Jo, det gör man faktiskt” svarade professor Lars-Gunnar Andersson och fortsatte: ”Hushöll låter ju hur konstigt som helst.” I mina öron är det tvärtom hushållar, hushållade och hushållat som låter knasigt. De skaver lika mycket som hållar, smygade eller sprungat.

Hur man böjer verbet hushålla blev härom veckan en riktig språksnackis. Det började med en diskussion i en Facebookgrupp för språkkonsulter. En medlem hade förvånat insett att Svenska Akademiens ordlista (SAOL) endast har med böjningarna hushållar, hushållade och hushållat. Hon hade även hittat en rekommendation från Svenska språknämnden (nu Språkrådet) som slog fast att dessa böjningar var ”i stort sett allenarådande” i språkbruket.

Yrvaket dryftade vi frågan ett par dagar i gruppen. Drygt hälften anslöt sig till hushållergänget och resten till hushållarlaget. Mest fascinerande var att de flesta av oss inte känt till någon annan böjning än den vi själva använder.

Jag frågade mina vänner på Facebook, bland dem en hel del journalister, lärare och språkvetare, vilken böjning de använder. Hushåller vann med 25-4. Sedan lade Språkrådet ut samma fråga och fick över 450 svar. Klart fler hushåller än hushållar. I dessa omröstningar blev en sak tydlig: Hushållar används oftare av personer över cirka 45 år, medan hushåller är vanligare bland yngre.

Hushåller dominerar även i Göteborgs universitets enorma textdatabaser, som man kan söka i med verktyget Korp. Det beror till stor del på många sökträffar i nätforum som Familjeliv. När jag begränsar sökningen till enbart tidningstext hittar jag i stället dubbelt så många hushållar som hushåller, men de allra senaste åren har varianterna varit ungefär lika vanliga.

Mycket tyder alltså på att verbet hushålla håller på och byter böjning. Det är i sig inte unikt. Flera så kallade starka verb har blivit svaga, vilket innebär att de fått den mer regelbundna böjningen -ar, -ade och -at. Som när sam och summit blev simmade och simmat. I fallet med hushålla är i stället den starka böjningen hos verbet hålla på väg att slå ut den svaga -ar-böjningen.

Det ovanliga är att hushåller verkar ha smugit sig på och sprungit förbi utan att språkauktoriteterna har märkt det. Men nu kommer Språkrådet att ändra sin rekommendation, med hänsyn till det varierande språkbruket. Det återstår att se om SAOL-redaktionen gör det samma. Något annat vore orimligt.

(Publicerades först som språkkrönika på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)