Svenskan är både stor och stark

DN-kolumnen Ärans och hjältarnas språk påstods häromdagen att svenskan är ett mycket litet språk, och att sådana ofta dör ut, exempelvis på Nya Guinea. Det sista stämmer bra, men inte det första. Svenskan är nämligen ett av de hundra största och starkaste av jordens kanske 6000 språk. Ett av de 20 största, beroende på hur man räknar.

Jag får helt enkelt anledning att damma av en gammal krönika, som handlar om vad som möjligen skulle kunna hota svenskan som levande, bestående, användbart språk. Jag lovar: butiksnamn på engelska hör inte dit, inte heller svengelska ungdomsuttryck.

Vi vet inte hur många språk det finns. Kvalificerade gissningar landar ofta på 6 000-7 000. De flesta är pyttesmå, och endast några procent används i skrift. Språkforskare förutspår att bara hälften av språken fortfarande talas om hundra år. Bland de hotade språken finns sydsamiska, lulesamiska och umesamiska. Men den stora språkdöden sker i andra delar av världen. I Papua Nya Guinea till exempel finns omkring 840 språk, varav många förmodligen glöms bort inom några generationer. Språk går i träda när inga barn längre får språket som modersmål och de sista användarna till slut dör. Det handlar om att folk inte längre ser några stora fördelar med att uppfostra sina barn på det språk de själva uppfostrades på. Vanligtvis sker språkbytet till ett större och mer användbart språk med högre status.

Kan då svenskan dö ut någon gång i framtiden? Risken är ganska liten, i alla fall inom överskådlig tid. I global jämförelse är svenskan nämligen ett stort och starkt språk, ett av de hundra största sett till antalet talare. Räknar vi andra faktorer, till exempel hur mycket böcker, tidningar och webbinnehåll som publiceras på svenska, ligger svenskan på språkens topp 20-lista. Vi har dessutom en ovanligt väldokumenterad grammatik och en relativt sammanhållen språkgemenskap. En sak kan vi vara helt säkra på. Om svenskan någon gång ansluter sig till de utrotningshotade språken så kommer det varken att bero på engelska lånord, invandrarspråken eller slappa svensklektioner. Att språk blandas och påverkas av varandra, det är liksom så språk fungerar och alltid har fungerat. DET ÄR INTE SÅ SPRÅK DÖR.

Richard Swartz kan tycka vad han vill om att butikskedjor med engelskklingande namn dominerar gatubilden. Lite trist och enahanda, det kan man tycka. Men att se det som ett tecken på att svenskan nästintill har utplånats? Näe hörni. Jag undrar förresten när vår utflyttade landsman tycker att svenskan var som bäst, renast och vackrast. Kanske någon gång i skolåldern, hans skolålder alltså. De flesta brukar nämligen tycka ungefär så, oavsett när de gick i skolan. I historien har det även funnits en nationalromantisk vurm för den klassiska fornsvenskan. Undrar vad Swartz skulle tycka om den varianten! Då hade han ju sluppit inte bara de senaste decenniernas engelska lånord, utan även 1200-talets tyska och 1700-talets franska.

Det enda som verkligen kan hota svenskan som levande språk är om välutbildat folk med hög status avstår från att prata eller skriva på svenska. Läs: väljer engelska i stället. I liten skala sker det förstås redan. Många av oss sätter barnen i engelskspråkig skola, väljer engelska för att göra annonsen lite tjusigare, pluggar ekonomi och teknik på engelska, jobbar med engelska som koncernspråk, forskar på engelska. Det kan utan tvivel ha sina positiva sidor, och ett samhälle kan fungera utmärkt med flera språk sida vid sida. Men ju fler sådana val vi gör, desto mer gör vi engelskan till högstatusspråket i Sverige. Hur långt det leder vet vi inte i dag. För de flesta svenska föräldrar känns det dock främmande att börja prata engelska i hemmet. Ett betydligt troligare framtidsscenario är att vi så småningom slutar använda svenskan inom vissa områden, till exempel naturvetenskap och matematik, och att svenskan därför inte fortsätter utvecklas som ett komplett språk, användbart inom alla samhällsområden. Domänförlust kallas det, men det får bli en annan krönika.

Språkkrönika: Därför får brudpar dela s

Eva och Efvas liv eller Evas och Efvas liv? Ett s mer eller mindre kan göra stor skillnad. Denna krönika reder ut och ger råd.

För ett tag sedan diskuterade ett bekant par hur de skulle skriva i sin bröllopsinbjudan. Välkomna till Anna och Ahmeds bröllop eller Välkomna till Annas och Ahmeds bröllop? Skulle båda namnen ha s i slutet eller bara det sista?

– Det är bådas bröllop, då ska väl båda namnen ha s. De är ju ändå två personer, påpekade några vänner.
– Men de har bröllopet ihop. Varsitt s låter som varsitt bröllop, tyckte andra.

Invändningen får stöd från språkvårdarhåll; rekommendationen i exempelvis Språkriktighetsboken är ett gemensamt s. Ett brudpar ses nämligen som en enhet i förhållande till sitt bröllop. På samma vis är det med kända artistpar vars namn ihop funkar nästan som varumärken: Reuter & Skoog, Fillip & Fredrik, Lili & Susie, Ison & Fille … När vi talar om deras gemensamma låtar, sketcher och program är ett gemensamt s det normala. Om vi däremot betonar varje individ och något de har var för sig så löser vi liksom upp enheten och ger varje person ett eget s.

Jämför följande meningar:
Björn och Bennys musikaler (gemensamma) – Björns och Bennys äktenskap (varsitt)
Evas och Efvas karriärer (varsin) – Eva och Efvas äktenskap (gemensamt).

Men om två personer skriver ett par böcker ihop, utan att vara ett radarpar, då skulle jag föredra två s: Åkes och Åsas bokÅkes och Åsas böcker. Det går knappast att skriva regler för hur många böcker de behöver skriva för att nå Björn & Benny-status och ett gemensamt s. Det handlar mer om attityd och perspektiv: Omtalas de som individer eller betonas deras ställning som författarpar?

Nu tänker kanske någon att formuleringen Åkes och Åsas böcker är dubbeltydig, att den även kan betyda deras respektive böcker. Det stämmer. Som så ofta avgör sammanhanget och våra förkunskaper tolkningen. Den som vill vara maximalt tydlig får skriva om: de böcker som Åke och Åsa har skrivit tillsammans.

Ett par andra råd om genitiv-s (ja, det är så de kallas):

  1. På engelska ska det vara en apostrof före: Hanna’s article. På svenska skriver vi utan apostrof: Hannas artikel, Bollnäs centrum.
  2. Om namnet på en organisation består av två eller flera ord är det alltid bara det sista som får ett genitiv-s. Folkpartiet Liberalernas partistyrelse alltså, inte Folkpartiets Liberalernas partistyrelse, som nämnda parti råkade skriva på sin webb i fredags.
  3. Har du hört talas om Kungens av Danmark bröstkarameller eller Drottningens av Saba kronjuveler? Det är ett ålderdomligt och otympligt språkbruk. Sätt hellre s:et på Danmark eller formulera om. Du kan utan att skämmas skriva Länsstyrelsen i Jämtlands beslut och Mannen på gatans åsikter. I talspråk kan vi gå ännu längre, eller vad sägs om Det är tjejen där bortas cykel och Där står killen du träffades bror?

(Krönikan publicerades först på Mittmedias kultursidor och sajter, bland annat på gd.se/taggat/språkkrönika. I Gefle Dagblad möttes den av en debattartikel som ifrågasätter gemensamma genitiv:s. Här finner du mitt svar på debattartikeln.)

Språkriktighetsboken, som jag hänvisar till i texten:
Svenska språknämnden - Språkriktighetsboken - 13043708

Språkkrönika: Hushåller eller hushållar?

Är det viktigt att vi hushåller med jordens resurser eller att vi hushållar med dem? Böjningen hushåller, hushöll, hushållit ökar så kraftigt att språkvårdare och ordboksredaktörer nu måste se över sina rekommendationer.

För några år sedan fick radioprogrammet Språket en fråga från en lyssnare som hade sett ordet hushåller i en broschyr. Hon undrade om man inte säger hushållar på svenska. ”Jo, det gör man faktiskt” svarade professor Lars-Gunnar Andersson och fortsatte: ”Hushöll låter ju hur konstigt som helst.” I mina öron är det tvärtom hushållar, hushållade och hushållat som låter knasigt. De skaver lika mycket som hållar, smygade eller sprungat.

Hur man böjer verbet hushålla blev härom veckan en riktig språksnackis. Det började med en diskussion i en Facebookgrupp för språkkonsulter. En medlem hade förvånat insett att Svenska Akademiens ordlista (SAOL) endast har med böjningarna hushållar, hushållade och hushållat. Hon hade även hittat en rekommendation från Svenska språknämnden (nu Språkrådet) som slog fast att dessa böjningar var ”i stort sett allenarådande” i språkbruket.

Yrvaket dryftade vi frågan ett par dagar i gruppen. Drygt hälften anslöt sig till hushållergänget och resten till hushållarlaget. Mest fascinerande var att de flesta av oss inte känt till någon annan böjning än den vi själva använder.

Jag frågade mina vänner på Facebook, bland dem en hel del journalister, lärare och språkvetare, vilken böjning de använder. Hushåller vann med 25-4. Sedan lade Språkrådet ut samma fråga och fick över 450 svar. Klart fler hushåller än hushållar. I dessa omröstningar blev en sak tydlig: Hushållar används oftare av personer över cirka 45 år, medan hushåller är vanligare bland yngre.

Hushåller dominerar även i Göteborgs universitets enorma textdatabaser, som man kan söka i med verktyget Korp. Det beror till stor del på många sökträffar i nätforum som Familjeliv. När jag begränsar sökningen till enbart tidningstext hittar jag i stället dubbelt så många hushållar som hushåller, men de allra senaste åren har varianterna varit ungefär lika vanliga.

Mycket tyder alltså på att verbet hushålla håller på och byter böjning. Det är i sig inte unikt. Flera så kallade starka verb har blivit svaga, vilket innebär att de fått den mer regelbundna böjningen -ar, -ade och -at. Som när sam och summit blev simmade och simmat. I fallet med hushålla är i stället den starka böjningen hos verbet hålla på väg att slå ut den svaga -ar-böjningen.

Det ovanliga är att hushåller verkar ha smugit sig på och sprungit förbi utan att språkauktoriteterna har märkt det. Men nu kommer Språkrådet att ändra sin rekommendation, med hänsyn till det varierande språkbruket. Det återstår att se om SAOL-redaktionen gör det samma. Något annat vore orimligt.

(Publicerades först som språkkrönika på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)

Språkkrönika: Käraste, finaste, bästa!

Finaste vännen, underbaraste mamman, mysigaste killen och sötaste kissen. Facebook, bloggar och Instagram svämmar över av hyllande omdömen. Både här och där verkar det finnas en bästaste Anna och en goaste Rolf.

Överdrivet, skrytsamt och självgott, tycker somliga. Eller bara irriterande, fult och tramsigt. Bästa kollegan innebär ju att de andra kollegorna är sämre, invänder någon. Taskigt mot den andra systern att skriva Kalas hos finaste syrran som fyller 35!

Det stämmer att superlativ som finast och bäst i vanliga fall förutsätter en jämförelse. Om något är bäst finns, uttalat eller underförstått, något som är mindre bra. Superlativ är den tredje formen när vi komparerar adjektiv: bra bättre bäst, fin finare finast, liten mindre minst. Men på Facebook verkar superlativen ha förlorat det mesta av sin jämförande betydelse. När folk skriver finaste kollegan menar de min fina kollega, inte nödvändigtvis finast av kollegorna. Superlativen har fått en ny roll.

Även grammatiken har förändrats. Vid vanliga superlativ finns oftast en fristående bestämd artikel – den, det eller de. Hon tog den största kakan. Vi var det bästa laget. Vid sidan av dessa har det funnits enstaka jämförande uttryck där den, det eller de har fallit bort: Han vann (det) högsta priset. Lägg i (den) lägsta växeln. Det är just den sortens formuleringar som har exploderat på nätet och bytt innebörd. Snyggaste brorsan betyder plötsligt något annat än den snyggaste brorsan, min snyggaste brorsa eller Hannas snyggaste brorsa. I det första fallet helt enkelt att brodern är snygg och i de tre senare att han är snyggast av bröderna.

Superlativ utan jämförelse har undantagsvis förekommet även tidigare. De kallas absoluta superlativ. Exempel: Käraste syster (som inledning på brev) och i största hemlighet. Men då är formen syster, inte systern och hemlighet, inte hemligheten. Det udda i Facebook-uttryckens grammatik är att det heter käraste systern och finaste tjejen, inte käraste syster eller den finaste tjejen. Alltså utan fristående bestämd artikel (den) men med substantivet (systern) i bestämd form.

Hur modern är då den här företeelsen? Helt klart har den vuxit fram just på bloggar, Facebook och liknande. Jag har forskat lite i Göteborgs universitets textdatabas Korp. Där finns till exempel en mängd bloggtext från 1998 och framåt, stora samlingar från Twitter och hela nätforumet Familjeliv. Jag har sökt exempel där bästa, finaste eller käraste följs av egennamn eller substantiv i bestämd form. Jag hittar enstaka exempel från tidigt 00-tal och något fler år 2005. 2007-2010 ökar de dramatiskt. 2011 verkar användningen plana ut på en hög nivå inom bloggvärlden, men det är möjligt att kurvan sedan dess har fortsatt uppåt på Facebook.

Varför väcker de här Facebook-uttrycken irritation och till och med förakt? Delvis har det att göra med den ändrade grammatiken. Att superlativen används på ett annorlunda, okonventionellt sätt. Men jag tror att det även finns en annan viktig orsak. Status. En skumläsning av sökträffarna i Korp visar nämligen att uttrycken är allra vanligast hos unga kvinnor som skriver om privatlivet. I vårt samhälle har tjejer och privatliv utan tvivel lägre status än män och offentlighet. Det är gångbart att raljera över tjejigt, tramsigt och rosaskimrande.

Låt oss jämföra med Twitter, ett annat socialt forum som också är fullt av udda grammatiska konstruktioner. Twitter-uttrycken möter sällan samma förklenande omdömen som Facebook-språket. Men så är också Twitter på ett annat vis en del av den offentliga debatten. Twittrarna är främst journalister, politiker och andra professionella tyckare med makt och tolkningsföreträde. Inget nytt under solen alltså, men bra att vara medveten om när man stör sig på språkliga nymodigheter.

(Publicerades först som språkkrönika på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)

Språkkrönika: Tio språkråd utan pekpinnar

Men vad heter det egentligen? Vad är korrekt svenska? Svaret blir inte sällan ett utdraget ”Det beror ju på.” Ofta är flera uttal, stavningar eller grammatiska formuleringar korrekta samtidigt, på sina vis.

1. Uttala kex med k- eller tj-ljud. Mina två barn har varsitt kex-uttal, ärvt av varsin förälder. Tj-uttalet är vanligast i södra och västra Sverige, k-uttalet i resten av Sverige och i Finland. Ingen variant är mer korrekt än den andra, och båda har sina förklaringar. På svenska uttalar vi oftast bokstaven k som tj när k:et följs av i, e eller y: kyrka, kisa, kela. Men kex är ett lånord – från engelskans cakes – och sådana behåller ofta ett uttal som ligger närmare ursprungsordet. I dag är kex och cakes knappast samma sorts bakverk. Mer om ord på olika språk som liknar varandra men betyder olika.

2. Dammsugar duger. Ordböckerna säger dammsuger, dammsög och dammsugit. Men i många familjer och dialekter finns även formerna dammsugar, dammsugade och dammsugat. Ovanligt i Gästrikland? Desto vanligare i södra Sverige, svenskspråkiga Finland och delar av norra och mellersta Norrland. Det finns till och med språkvetare som tror att dialektböjningen är den ursprungliga. Att verbet dammsuga är bildat av dammsugare, inte av suga. Själv säger jag dammsugar, men skulle nog skriva dammsuger om jag fick ett skrivuppdrag av en städfirma.

3. Längre än mig eller längre än jag? Kanske en av svenskans mest ältade språkfrågor. Många har lärt sig i skolan (på 1900-talet) att det enda korrekta är Han är längre än jag. Att längre än mig är fel. Oftast med förklaringen att formuleringen är en förkortning av längre än jag är. Men det argumentet håller inte, av flera olika skäl. De flesta svenska språkvetare betraktar numera än som omväxlande subjuktion (bisatsinledare) och preposition, vilka följs av subjektsform respektive objektsform. På svenska kan vi alltså välja, liksom på engelska: than me eller than I.

4. I dag och idag, i går och igår, i morgon och imorgon. Både hopskrivet och särskrivet är okej. Skriv isär dem om du vill vara helt konsekvent. Då blir de mer lika i förrgår, i eftermiddags och liknande, som inte kan skrivas ihop.

5. Finns metrar? En meter, flera meter heter det normalt. Men ibland används formerna metrar, centimetrar och millimetrar. Det kan passa om syftet är att betona och åskådliggöra varje delsträcka. Exempel: Hon kastade sig fram de sista metrarna. Det var de sista centimetrarna som avgjorde loppet.

6. En eller ett? En/ett intervall, en/ett paraply, en/ett parasoll, en/ett test (prov). Ibland väljer du själv, eller låter dialekten avgöra. Många sydsvenskar säger ett apelsin, medan övriga föredrar en apelsin. Sedan finns många ord som betyder helt olika med en eller ett. Tänk på en plan/ett plan, en ras/ett ras, en ark/ett ark, en rätt/ett rätt, en val/ett val och en lock/ett lock. Somliga ord bara råkar heta lika, eller så har de ett dunkelt gemensamt förflutet.

7. Kommer bli eller kommer att bli? Båda är korrekt svenska numera. Utan att blir kommer mer likt övriga svenska hjälpverb: vill bli, ska bli, tänker bli och så vidare, vilket fungerar utmärkt. Men många tycker fortfarande att kommer bli är fult. Krönika om kommer att.

8. Innan eller före middagen? Sak samma. Innan funkar såväl i Hon går innan middagen som i Hon går innan vi äter. Den språkvetenskapliga förklaringen är att innan kan vara både subjunktion (bisatsinledare) och preposition. Du kan också nöja dig med att innan sällan blir fel.

9. D v s, d.v.s. eller dvs. Journalister förkortar vanligen med mellanslag i stället för punkter (t o m, t ex, d v s), men skriver allra helst ut hela orden eftersom det blir mer lättläst. I andra texttyper används punkter i förkortningar (t.o.m. t.ex. f.d. fr.o.m). Två av våra vanligaste förkortningar kan du skriva antingen osv. eller o.s.v. och dvs. eller d.v.s.

10. Peking eller Beijing? Kinas huvudstad skrivs i dag på båda sätt på svenska. Språkrådet rekommenderar det internationellt erkända namnet Beijing, som bäst motsvarar hur namnet numera uttalas på det kinesiska språket mandarin. Men de flesta medier skriver och säger fortfarande Peking, för tydlighetens skull. Hur gör du?

(Publicerades först på Gefle Dagblads kultur och på gd.se/sprakkronikor.)

Språkkrönika: Falska vänner lurar i språket

I Norge går karlar på finfest i snippkjole. På väg dit skyddar en rejäl frakk mot vinterkylan. I många länder innebär semester att skolan börjar, inte slutar.
Låt mig presentera språkets falska vänner – orden vi bara tror att vi förstår.

Beste klant, skriver holländare artigt till sina kunder. En svensk vrist är en fotled, men en engelsk wrist en handled. Om du bjuder en norska på fest och får till svar att hon ikke har anledning til å komme har hon bara inte möjlighet att komma.

Falska vänner brukar det här kallas. Alltså ord som verkar vara gemensamma för olika språk, men i själva verket betyder olika saker.

Falska vänner kan uppstå på två sätt:
1. Ett ord som sedan länge finns i flera språk utvecklar med tiden olika betydelser i de olika språken. Exempel: Flera språk har ordet frack i någon form. Den gemensamma nämnaren är ungefär lång dräkt, men dagens betydelser varierar kraftigt. På norska är frakk en överrock. På svenska en sorts högtidsdräkt. Den svenska fracken kallas på norska livkjole eller snippkjole (vilket har hållit mig på gott humör i flera dagar).

2. Ett ord lånas till ett språk från ett annat, men bara en del av betydelsen följer med. ­Exempel: På franska kan conférence avse ­antingen en hel konferens eller en enstaka ­föreläsning. Svenskan har bara lånat den första betydelsen.

Ett riktigt bedrägligt ord är semester. Det finns i åtminstone trettio språk, men det är bara på svenska som det kan betyda ledighet eller resa. I övriga språk betyder semester ett halvår, ett halvt läsår eller en skoltermin. Alltså, rena motsatsen!
Ursprunget är latinets semestris, vilket betyder ”som varar i sex månader”. Terminsbetydelsen verkar alltså rätt ­logisk.

Hur blev då semester till en ledighet i svenskan? Den troligaste för­klaringen är att försvarsmakten på 1700-talet började använda ordet semestre för officerarnas permissioner. Det var ett lån från franskan, där uttrycket ”congé de semestre” innebar en sex månaders tjänstledighet för militärer. Så småningom började ­semester på svenska användas även för andra tjänstemäns ledigheter. Och så gick det som det gick.

Flest gemensamma ord har svenskan med norskan och danskan. Det gör att vi som kan svenska oftast förstår en hel del av danska och norska texter. De äkta vännerna hjälper trots allt mer än vad de falska vännerna stjälper.

Men detta gäller tyvärr inte den som försöker lära sig ett mer avlägset språk. Då är det ingen bra idé att ta hjälp av ordkunskaper i svenska eller engelska för att tolka främmande ord. ­Detta var åtminstone slutsatsen i en doktors­avhandling från Stockholms universitet, av forskaren Anna Nilsson som studerat en grupp svenska franskstudenter i Aix-en-­Provence. Ju mer studenterna uppmärksammade gemensamma ord, desto svårare hade de att förstå franska texter. Så ofta ledde alltså falska vänner tankarna åt fel håll. Lite nedslående kan jag tycka.

En mer optimistisk slutsats kan vara att språkstudenter har massor att vinna på att lära sig känna igen de falska vännerna och avslöja ­bedrägeriet. Jag har listat några, och du googlar lätt fram många fler.

Engelska

director – regissör, inte direktör

fabric – tyg, inte fabrik

novel – roman, inte novell

lame – halt, inte lam

minister – präst, inte bara minister

wrist – handled, inte vrist/fotled

warehouse – lager, magasin, inte varuhus

Franska

fromage – ost, inte fromage

ignorer – vara ovetande, inte ignorera

occupation – arbete, syssla, inte bara ockupation

pensionnat – elevhem, inte pensionat

président – ordförande, inte bara president

professeur – lärare, inte bara professor

délicatesse – finkänslighet, inte delikatess

offre – erbjudande, inte offer

Spanska

arena – sand, inte arena

bastante – ganska, inte bastant

compromiso – löfte, inte kompromiss

queso – ost, inte keso

Tyska

Bord – hylla, inte bord

Öl – olja, inte öl

Stunde – timme, inte stund

willkürlich – godtycklig, lynnig, inte villkorlig

Norska/danska

by – stad, inte by

enkelt – enskild, inte enkelt

kjole – klänning, inte kjol

le – skratta, inte le

orm – mask, inte orm

springe – hoppa, inte springa

rolig – lugn, rofylld, inte rolig

Semester betyder termin och/eller halvår på dessa språk:

semès (haitiska)

semestar (bosniska, kroatiska, serbiska)

semester (afrikaans, norska, danska, engelska, estniska, nederländska, somaliska, tyska, zulu)

semestër (albanska)

semestr (polska, tjeckiska, uzbekiska)

semestras (litauiska)

semestre (franska, italienska, portugisiska, spanska)

semestris (lettiska)

semestro (filippinska, esperanto)

semestru (maltesiska, rumänska)

(Publicerades först på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)