Kategori: Språkkrönikor

Språkkrönikor från Hanna Lundquist – din textexpert

Svenskan är både stor och stark

2 Comments

I DN-kolumnen Ärans och hjältarnas språk påstods häromdagen att svenskan är ett mycket litet språk, och att sådana ofta dör ut, exempelvis på Nya Guinea. Det sista stämmer bra, men inte det första. Svenskan är nämligen ett av de hundra största och starkaste av jordens kanske 6000 språk. Ett av de 20 största, beroende på hur man räknar.

Jag får helt enkelt anledning att damma av en gammal krönika, som handlar om vad som möjligen skulle kunna hota svenskan som levande, bestående, användbart språk. Jag lovar: butiksnamn på engelska hör inte dit, inte heller svengelska ungdomsuttryck.

Vi vet inte hur många språk det finns. Kvalificerade gissningar landar ofta på 6 000-7 000. De flesta är pyttesmå, och endast några procent används i skrift. Språkforskare förutspår att bara hälften av språken fortfarande talas om hundra år. Bland de hotade språken finns sydsamiska, lulesamiska och umesamiska. Men den stora språkdöden sker i andra delar av världen. I Papua Nya Guinea till exempel finns omkring 840 språk, varav många förmodligen glöms bort inom några generationer. Språk går i träda när inga barn längre får språket som modersmål och de sista användarna till slut dör. Det handlar om att folk inte längre ser några stora fördelar med att uppfostra sina barn på det språk de själva uppfostrades på. Vanligtvis sker språkbytet till ett större och mer användbart språk med högre status.

Kan då svenskan dö ut någon gång i framtiden? Risken är ganska liten, i alla fall inom överskådlig tid. I global jämförelse är svenskan nämligen ett stort och starkt språk, ett av de hundra största sett till antalet talare. Räknar vi andra faktorer, till exempel hur mycket böcker, tidningar och webbinnehåll som publiceras på svenska, ligger svenskan på språkens topp 20-lista. Vi har dessutom en ovanligt väldokumenterad grammatik och en relativt sammanhållen språkgemenskap. En sak kan vi vara helt säkra på. Om svenskan någon gång ansluter sig till de utrotningshotade språken så kommer det varken att bero på engelska lånord, invandrarspråken eller slappa svensklektioner. Att språk blandas och påverkas av varandra, det är liksom så språk fungerar och alltid har fungerat. DET ÄR INTE SÅ SPRÅK DÖR.

Richard Swartz kan tycka vad han vill om att butikskedjor med engelskklingande namn dominerar gatubilden. Lite trist och enahanda, det kan man tycka. Men att se det som ett tecken på att svenskan nästintill har utplånats? Näe hörni. Jag undrar förresten när vår utflyttade landsman tycker att svenskan var som bäst, renast och vackrast. Kanske någon gång i skolåldern, hans skolålder alltså. De flesta brukar nämligen tycka ungefär så, oavsett när de gick i skolan. I historien har det även funnits en nationalromantisk vurm för den klassiska fornsvenskan. Undrar vad Swartz skulle tycka om den varianten! Då hade han ju sluppit inte bara de senaste decenniernas engelska lånord, utan även 1200-talets tyska och 1700-talets franska.

Det enda som verkligen kan hota svenskan som levande språk är om välutbildat folk med hög status avstår från att prata eller skriva på svenska. Läs: väljer engelska i stället. I liten skala sker det förstås redan. Många av oss sätter barnen i engelskspråkig skola, väljer engelska för att göra annonsen lite tjusigare, pluggar ekonomi och teknik på engelska, jobbar med engelska som koncernspråk, forskar på engelska. Det kan utan tvivel ha sina positiva sidor, och ett samhälle kan fungera utmärkt med flera språk sida vid sida. Men ju fler sådana val vi gör, desto mer gör vi engelskan till högstatusspråket i Sverige. Hur långt det leder vet vi inte i dag. För de flesta svenska föräldrar känns det dock främmande att börja prata engelska i hemmet. Ett betydligt troligare framtidsscenario är att vi så småningom slutar använda svenskan inom vissa områden, till exempel naturvetenskap och matematik, och att svenskan därför inte fortsätter utvecklas som ett komplett språk, användbart inom alla samhällsområden. Domänförlust kallas det, men det får bli en annan krönika.

Språkkrönika: Så skiljer du på de och dem!

11 Comments

Har du ibland svårt att välja mellan orden de och dem? Eller blir du irriterad när andra skriver fel? Oavsett vilket är du inte ensam.

De och dem är ett av de klassiska svenska språkriktighetsproblemen. Du som är osäker ska få några tips på hur du skiljer dem åt. Ni övriga får förhoppningsvis lite större förståelse för varför så många har svårt för detta.

Men först lite teori. De används som subjekt (De målar tavlor) och som bestämd artikel (De vackra tavlorna). Dem används som objekt (En konstnär har målat dem) och efter preposition (Hon målade tavlor till dem). Jag, du, vi och ni är andra exempel på subjektsformer. Mig, dig, oss och er är deras motsvarande objektsformer.

En och annan skribent hade tvekat och kanske skrivit: Dem målar tavlor eller En konstnär har målat dom. Däremot ser vi aldrig meningar som Mig målar tavlor eller En konstnär har målat tavlor till vi.

Alla som talar svenska bra känner på sig när det passar med jag eller mig, vi eller oss. Den som lär sig svenska som litet barn får en känsla för denna skillnad utan att komma i närheten av någon grammatikbok. Grammatiken har vi nämligen i oss, som en intuition eller magkänsla (hur pass medfödd eller inlärd, det tvistar språkvetarna om).

Men varför hjälper den inneboende grammatiken inte alltid till med de och dem? Svaret är ganska simpelt: För att magkänslan trummar dom, dom, dom! Dom (dåm) är det standardsvenska uttalet för både de och dem nu för tiden. När vi talar behöver vi inte alls skilja dem åt. Någon motsvarande gemensam talspråksvariant för jag/mig eller vi/oss finns inte. De paren skiljer vi på även i tal och därför är vår känsla för dem så mycket starkare.

För att få en naturlig känsla för de och dem behöver vi läsa mycket. Den som plöjer romaner eller rapporter slukar mängder av de och dem, rätt använda. Skillnaden sätter sig så småningom i magkänslan.

En stark inre grammatik är ingenting man tragglar sig till. Däremot finns genvägar till att lite oftare välja rätt mellan de och dem.

1. Testa med vi och oss.

Går ditt dom att ersätta med vi? Skriv de. Exempel: Vi/De ska gå på konsert. Det var vi/de som kom sent.

Går ditt dom att ersätta med oss? Skriv dem. Exempel: Du skämmer bort oss/dem. För oss/dem är det härligt.

Går ditt dom inte alls att ersätta med vi eller oss? Skriv de. Exempel: De vackra tavlorna.

2. Testa med they, them och the.

Prova att säga meningen på engelska.

Översätter du dom till they? Skriv de. Exempel: They are going to a concert, alltså De ska gå på konsert.

Översätter du dom till them? Skriv dem. Exempel: A child smiled at them, alltså Ett barn log mot dem.

Översätter du dom till the? Skriv de. Exempel: The beautiful paintings, alltså De vackra tavlorna.

Alla som är hyfsade på engelska har en inre känsla för they och them. Samma personer kan ha svårt för de och dem. Det kan tyckas konstigt, men är ganska naturligt. På engelska finns skillnaden nämligen även i talspråk och fastnar därmed lättare i magkänslan.

Men, undrar kanske någon, vore det inte enklare om vi struntade i allt detta och började skriva som vi säger? Dom, dom, dom! Jo, visst vore det enklare. Och på Facebook eller i sms kommer du säkert undan med det. Många skulle däremot reagera negativt på en jobbansökan full med dom. Men det här är till viss del en generationsfråga. En vän som är gymnasielärare i svenska rättar inte elever som skriver dom. Deras texter har ofta större problem. Och hellre dom överallt än en massa felaktiga dem, tänker hon.

Att många ungdomar skriver dom i alla sorters texter talar för att den stavningen på sikt kommer att ta över. Det känns främmande och ovant för många av oss. Det skulle också få äldre texter skrivna med de och dem att se hemskt ålderdomliga ut.

Men ni som längtar efter en dom-reform, håll ut! Er tid kommer nog!

(Denna krönika publicerades redan 2013 i Gefle Dagblad. Ryktesvägen har jag förstått att den sitter uppsatt i flera klassrum i Gävle. 🙂 Och då måste jag förstås även ha den på min egen webb.)

Språkkrönika: Kan man räkna personal?

Leave a comment
 Två personal var sjuka men vi fick klara oss med en vikarie. Kan man räkna personal på det viset? Praktiskt tycker en del, fel och fult säger andra.
Ordet personal används oftast som ett så kallat kollektivt substantiv. Det innebär att ordet i ental betecknar en grupp eller mängd av något. Till exempel: Hela personalen samlades till möte. Andra kollektivord är adel, boskap, bråte, opposition, överklass och mänsklighet. De går vanligtvis inte att räkna.

Men det finns ord av detta slag som så småningom har börjat användas även om individer, så att de nu fungerar också som räknebara substantiv. Ungdom och polis till exempel. Tidigare användes de enbart om kollektivet, men sedan länge hör vi även: en polis på motorcykel, två ungdomar i liftkön. Samtidigt finns kollektivbetydelsen kvar, som när vi anmäler något till polisen eller pratar om hur trevlig dagens ungdom är.

Även personal används ibland som ett räknebart ord. Det har inte gått så långt som med poliser och ungdomar – vi säger ju knappast tre personaler. Men tre personal går bra, tycker många. Särskilt vanligt verkar detta vara inom vård, skola och omsorg. Där kan ju en personal mer eller mindre verkligen göra skillnad. Man vill dessutom kunna prata om dem som jobbar utan att alltid dela upp dem i vårdbiträden, undersköterskor och så vidare.

Detta språkbruk uppskattas dock inte på alla håll. De mest nitiska språkpoliserna har gott sällskap av en närmast enig journalistkår. Jag har själv suttit på en tidningsredaktion och suckat när det kommit pressmeddelanden fulla med X antal personal hit och X antal dit. Kollegor har svurit, chefer ojat sig.

Suckade och svor gjorde vi eftersom vi ”visste” att personal ”egentligen” inte går att räkna, och för att vi trodde att läsare skulle reagera negativt om vi ändå gjorde det i tidningen. Säkrare då att hålla sig till det etablerade språkbruket. Men mest suckade vi nog för att personalordet var så svårt att ersätta. Anställda? Nja, även inhyrda räknas. Förskollärare? Nej, det kan lika gärna vara barnskötare eller outbildade vikarier. Personer? Jo, men det är ju ännu mer abstrakt och oprecist.

Den främsta orsaken till vårt suckande – att personalordet var svårt att ersätta – är på sätt och vis förklaringen till att allt fler använder det. Ni som räknar personal ute i kommunerna har helt enkelt behövt prata om en anonym personalmängd i termer av antal. Och för att kunna göra det har ni gjort personalordet räknebart. Smart och effektivt!

Ska jag då dissa min gamla språkkänsla och mina gamla kollegor? Nej, jag tänkte inte det. Utifrån journalistisk logik är det helt rimligt att ogilla personalordet. Journalister strävar efter något som ordet snarast motverkar: att lyfta fram individer och det specifika för att väcka associationer, bilder, känslor och engagemang hos läsarna. Personalordet klumpar samman, avidentifierar och säger så lite. Det är nog där journalistskon klämmer som mest.

Språkkrönika: Om ”kollaps” och ordens makt i politiken

Leave a comment
Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien? Det frågade sig förra statsministern Fredrik Reinfeldt i ett tal häromdagen.

Ord kan vi hitta på nya om det behövs, men Reinfeldt har onekligen en poäng: Våra ordval är med och formar samhälle och politik, de flyttar perspektiv och gränser för vad som är normalt. Reinfeldts tal om flykt och ordet kollaps fick mig att tänka på denna krönika som jag skrev strax före valet 2014:

Vilka ord tror du spelar störst roll denna valrörelse? Jag skulle gissa på jobb, trygghet, välfärd, skola och framtid. Andra politikerfavoriter är kunskap, alla, ansvar, tillväxt, mångfald, jämställdhet, pengar, finanser och vinst.

Ord har en enorm makt i politiken. De flesta människor röstar nämligen med hjärtat snarare än med plånboken. För att fånga oss med sina budskap behöver politikerna därför använda ord som väcker rätt känslor och får oss att associera positivt.

Allianspartierna vann valen 2006 och 2010 på grund av skickliga ordval, finns det de som menar. Moderaternas ord och budskap knöt plötsligt an till människors vardag och värderingar betydligt bättre än tidigare. I stället för privatiseringar pratade de om mångfald i välfärden. I stället för tillväxt pratade de om fler människor i arbete. I stället för medborgare och individer pratade de om människor. Den retoriska omsvängningen matchade den nya grafiska profilen. Resultatet: en mjukare, mänskligare framtoning.

I förra veckan läste jag boken ”Ordens makt i politiken” av språkkonsulten och socialdemokraten Sara Gunnerud. Samtidigt som hon imponeras av Moderaternas medvetna kommunikation anklagar hon dem för att handskas ohederligt med språket och manipulera människor. Bland annat genom att ta över klassiskt socialdemokratiska ord och använda dem med ny betydelse, utan att redovisa för väljarna att innebörden ändrats.

Som när Moderaterna började kalla sig ”Sveriges arbetarparti”. Sara Gunnerud menar att de knappast har blivit ett arbetarparti i den traditionella betydelsen – ett parti som står på det arbetande folket sida. M värdesätter och prioriterar snarare arbete; det är enligt Gunnerud vad de nu menar med arbetarparti. Den här betydelseförändringen skedde inte öppet, menar Gunnerud. Hon är övertygad om att Moderaterna ville att människor skulle fortsätta göra kopplingen arbetarparti = bra villkor för arbetare.

Ordet välfärd är också intressant. I Sverige tycker de flesta att skolor, äldreomsorg och trygghetssystem ska fungera bra och till största del finansieras genom skatter. Den uppfattningen vill alla partier med regeringsambitioner ansluta sig till. Samtidigt skiljer sig partierna åt i vad de räknar som välfärd. Vissa ser välfärd som ett omfattande socialt skyddsnät med gratis vård och höga ersättningar till arbetslösa och sjuka. Andra har en snävare definition och menar grundläggande vård, skola och omsorg, men inte a-kassa eller sjukersättningar. Den som lämnar socialförsäkringen utanför ordet välfärd kan säga ”Vi värnar om välfärden” och samtidigt sänka ersättningarna till sjuka och arbetslösa.

Det blir förvirrande för oss alla om politiska partier använder samma ord och menar helt olika saker men inte tydliggör det. Det lägger ett större ansvar på oss alla att fråga ”Hur menar ni nu?” och ”Hur kan vi tolka detta?”. När det gäller ord och deras betydelser finns inga monopol.

(Kommentar: Vilka ord tror du hade dominerat valrörelsen om det var val till riksdag och kommuner i dag? Vilka ord kommer att vara viktigast i valet 2018? Det blir ett intressant forskningsämne för någon samhällsintresserad språkvetare om några år.)

Språkkrönika: Vem får vara faster nu för tiden?

2 Comments
Moster och morbror eller moster och hennes man? Nu när det vimlar av låtsasbrorsor och bonusmormödrar verkar det ha blivit svårare att kvala in som morbror eller faster.

När jag var liten kunde jag säga Vi ska till min farbror och faster i Finland eller Jag var brudnäbb när min moster och morbror gifte sig. De ingifta räknades liksom lika mycket. Jag preciserade bara om det behövdes: Lena, min ingifta moster.

Många jag känner gör på samma sätt. Blodsband, ingift eller sambo – sak samma. Men för andra känns detta inte alls naturligt. För dem gäller faster och så vidare enbart föräldrarnas syskon. Och det är förstås den ursprungliga betydelsen.

Dessa familjeord har funnits åtminstone sedan 1200-talets fornsvenska, då de såg ut ungefär så här: moþor systir, moþor broþir, faþur systir och faþur broþir. (þ uttalades som th i this.) De utvecklades till fadersyster, farsyster och så vidare, med varierande stavning. Att ord alltid ska stavas på samma vis är förresten ett ganska sent påhitt. På 1600-talet kunde ett och samma ord skrivas lite hur som helst, till och med olika i samma text. Jag, jagh, iag eller iagh; det var inte så noga. Folk skrev som de tyckte att orden lät i den egna dialekten, eller som de trodde att finare människor skrev. Men tillbaka till familjeorden:

I Svensk ordbok förklaras faster så här: Syster till (en viss persons) far. Även om fars svägerska. Tillägget Även om …, i mindre bokstäver, innebär att fars svägerska anses vara en sekundär betydelse vid sidan om grundbetydelsen syster till far.

Jag slår även upp orden i Svenska akademiens ordbok, en enorm historisk ordbok i 36 band (hittills). Där beskrivs användningen om ingifta som en del av umgängesspråket. Alltså ett artigt och familjärt sätt att tilltala och omtala varandra.

På 1800-talet och en bit in på 1900-talet (kanske även tidigare), kunde orden dessutom användas om äldre personer som man inte var släkt med. Moster Anna kunde vara en granntant, morbror Erik pappas barndomsvän.

Men i dag verkar pendeln på väg åt ett annat håll, nämligen mot den mer snäva betydelsen. Vuxna som kallar sin farbrors fru eller sambo för faster Märta ger inte alltid vidare detta språkbruk till nästa generation. Många tvekar inför att börja kalla sina syskons respektive för morbröder och fastrar till de egna barnen, särskilt om syskonens partner byts ut då och då. Kanske blir det lite trixigare med de här orden i takt med allt trixigare släktskap.

Ålder spelar nog också in. Min ingifta moster Eva, bara några år äldre än jag, har alltid skrattat och skruvat lite på sig när det här med moster har kommit på tal.

Bland barn jag känner verkar det vanligaste vara att bara betrakta föräldrarnas syskon som morbror och så vidare. Varför skulle jag säga moster om Frida när hon inte är det? säger min äldsta son, utan tanke på att det kan verka ohyfsat.

Min yngsta syster har tagit det här ett steg vidare. När hon nyligen fick barn lanserade hon ordet bonusmorbror om min man. Hon tycker att det är helt i linje med att bäbisen har både bonusmormor och bonusmorfar. Andra i familjen har tvärtom bestämt sig för att avskaffa alla bonustitlar och använda mormor, morfar och så vidare generöst, följt av namn vid behov. Allt annat kändes för krångligt och konstigt. Som tur är verkar orden rätt flexibla.

2015 års nyordslista talar om skilda världar

Leave a comment

Svischa, terrorresa och värdgraviditet. 2015 års nyordslista från Språkrådet och Språktidningen vittnar om aktuell teknik, åsiktspolarisering, normkritik och en orolig värld.

Som brukligt är listan en godispåse för alla som är intresserade av språk och samhälle. En godispåse med lika delar inställsamma sötsaker, syrlig samtidsrealism och svårtuggade överraskningar. Jag väljer nio stycken ur kategori två och bildar denna, lite dystra, samtidsmening:
I klickokratins värld av faktaresistens, nyhetsundvikare, geoblockering och självradikalisering bygger trollfabrikerna halmdockor, medan politiska talepunkter slåss mot robotjournalistik.

Orden säger en del om nätets villkor och hur otäckt lätt det är att bara omge sig av nyheter och åsikter som stärker den egna världsbilden. Kanske är dessa skilda världar nästan lika förödande för oss som klimathotet. (Det senare lämnar få spår på listan). Men i-landsproblemen gör sig påminda: ögonkramp av för mycket mobilsurfande och skuldkvotstak för att dämpa bostadsmarknaden. Och så lite förströelse: cosplay (en sorts maskerad med japanska influenser), ståpaddling (paddling stående på en surfbräda) och plattfilm (vanlig film utan 3D-effekter).

Sammansättning är det vanligaste sättet att bilda nya ord på svenska; det syns på listan. Ett annat är att lägga till ett a för att skapa ett verb. Om grunden är ett engelskt ord passar vi ofta på att försvenska stavningen. På så vis får vi användbara ord som enkelt går att böja: svajpa, svischa/swisha och dumpstra (av swipe, Swish och dumpster). Ibland lånar vi i stället ord i sin helhet: cosplay, youtuber, douche och mansplaining.

Ett annat spännande ord på listan är funkis. Det har ju länge varit en kortform för den funktionalistiska stil som blev dominerade på 1930-talet. Vi har funkisvillor och funkismöbler. Och hos Friskis & Svettis är funkis en funktionär. Nyordet funkis har i stället att göra med funktionsnedsättning: funkisrörelsen, funkispolitik och så vidare. Funkisar är personer med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning.

Funkis i denna betydelse hör till en kategori ord som behöver bytas ut då och då. Orden står för grupper, yrken, tillstånd och företeelser med låg status. Det är som att samhällets negativa attityder smittar av sig på orden och med tiden ger dem en negativ klang. För att kunna prata om saker på ett neutralt vis måste vi med jämna mellanrum hitta på nya ord. Tänk bara på alla ord för försörjningsstöd eller för anställda som städar!

Liknande mekanismer ligger förmodligen bakom att EU-migrant har kommit att användas om fattiga romer som tigger i Sverige. Det är inte heller förvånande att RFSU har lanserat ordet värdgraviditet som ett mer neutralt alternativ till surrogatmödraskap. Förmodligen ger nyordslistan det ordet en viss draghjälp.

Se även Språkrådets information om nyordslistan med förklaringar och exempel, plus tidigare års listor.

 

Språkkrönika: Därför får brudpar dela s

Leave a comment

Eva och Efvas liv eller Evas och Efvas liv? Ett s mer eller mindre kan göra stor skillnad. Denna krönika reder ut och ger råd.

För ett tag sedan diskuterade ett bekant par hur de skulle skriva i sin bröllopsinbjudan. Välkomna till Anna och Ahmeds bröllop eller Välkomna till Annas och Ahmeds bröllop? Skulle båda namnen ha s i slutet eller bara det sista?

– Det är bådas bröllop, då ska väl båda namnen ha s. De är ju ändå två personer, påpekade några vänner.
– Men de har bröllopet ihop. Varsitt s låter som varsitt bröllop, tyckte andra.

Invändningen får stöd från språkvårdarhåll; rekommendationen i exempelvis Språkriktighetsboken är ett gemensamt s. Ett brudpar ses nämligen som en enhet i förhållande till sitt bröllop. På samma vis är det med kända artistpar vars namn ihop funkar nästan som varumärken: Reuter & Skoog, Fillip & Fredrik, Lili & Susie, Ison & Fille … När vi talar om deras gemensamma låtar, sketcher och program är ett gemensamt s det normala. Om vi däremot betonar varje individ och något de har var för sig så löser vi liksom upp enheten och ger varje person ett eget s.

Jämför följande meningar:
Björn och Bennys musikaler (gemensamma) – Björns och Bennys äktenskap (varsitt)
Evas och Efvas karriärer (varsin) – Eva och Efvas äktenskap (gemensamt).

Men om två personer skriver ett par böcker ihop, utan att vara ett radarpar, då skulle jag föredra två s: Åkes och Åsas bok, Åkes och Åsas böcker. Det går knappast att skriva regler för hur många böcker de behöver skriva för att nå Björn & Benny-status och ett gemensamt s. Det handlar mer om attityd och perspektiv: Omtalas de som individer eller betonas deras ställning som författarpar?

Nu tänker kanske någon att formuleringen Åkes och Åsas böcker är dubbeltydig, att den även kan betyda deras respektive böcker. Det stämmer. Som så ofta avgör sammanhanget och våra förkunskaper tolkningen. Den som vill vara maximalt tydlig får skriva om: de böcker som Åke och Åsa har skrivit tillsammans.

Ett par andra råd om genitiv-s (ja, det är så de kallas):

  1. På engelska ska det vara en apostrof före: Hanna’s article. På svenska skriver vi utan apostrof: Hannas artikel, Bollnäs centrum.
  2. Om namnet på en organisation består av två eller flera ord är det alltid bara det sista som får ett genitiv-s. Folkpartiet Liberalernas partistyrelse alltså, inte Folkpartiets Liberalernas partistyrelse, som nämnda parti råkade skriva på sin webb i fredags.
  3. Har du hört talas om Kungens av Danmark bröstkarameller eller Drottningens av Saba kronjuveler? Det är ett ålderdomligt och otympligt språkbruk. Sätt hellre s:et på Danmark eller formulera om. Du kan utan att skämmas skriva Länsstyrelsen i Jämtlands beslut och Mannen på gatans åsikter. I talspråk kan vi gå ännu längre, eller vad sägs om Det är tjejen där bortas cykel och Där står killen du träffades bror?

(Krönikan publicerades först på Mittmedias kultursidor och sajter, bland annat på gd.se/taggat/språkkrönika. I Gefle Dagblad möttes den av en debattartikel som ifrågasätter gemensamma genitiv:s. Här finner du mitt svar på debattartikeln.)

Språkriktighetsboken, som jag hänvisar till i texten:
Svenska språknämnden - Språkriktighetsboken - 13043708

Språkkrönika: Hushåller eller hushållar?

2 Comments

Är det viktigt att vi hushåller med jordens resurser eller att vi hushållar med dem? Böjningen hushåller, hushöll, hushållit ökar så kraftigt att språkvårdare och ordboksredaktörer nu måste se över sina rekommendationer.

För några år sedan fick radioprogrammet Språket en fråga från en lyssnare som hade sett ordet hushåller i en broschyr. Hon undrade om man inte säger hushållar på svenska. ”Jo, det gör man faktiskt” svarade professor Lars-Gunnar Andersson och fortsatte: ”Hushöll låter ju hur konstigt som helst.” I mina öron är det tvärtom hushållar, hushållade och hushållat som låter knasigt. De skaver lika mycket som hållar, smygade eller sprungat.

Hur man böjer verbet hushålla blev härom veckan en riktig språksnackis. Det började med en diskussion i en Facebookgrupp för språkkonsulter. En medlem hade förvånat insett att Svenska Akademiens ordlista (SAOL) endast har med böjningarna hushållar, hushållade och hushållat. Hon hade även hittat en rekommendation från Svenska språknämnden (nu Språkrådet) som slog fast att dessa böjningar var ”i stort sett allenarådande” i språkbruket.

Yrvaket dryftade vi frågan ett par dagar i gruppen. Drygt hälften anslöt sig till hushållergänget och resten till hushållarlaget. Mest fascinerande var att de flesta av oss inte känt till någon annan böjning än den vi själva använder.

Jag frågade mina vänner på Facebook, bland dem en hel del journalister, lärare och språkvetare, vilken böjning de använder. Hushåller vann med 25-4. Sedan lade Språkrådet ut samma fråga och fick över 450 svar. Klart fler hushåller än hushållar. I dessa omröstningar blev en sak tydlig: Hushållar används oftare av personer över cirka 45 år, medan hushåller är vanligare bland yngre.

Hushåller dominerar även i Göteborgs universitets enorma textdatabaser, som man kan söka i med verktyget Korp. Det beror till stor del på många sökträffar i nätforum som Familjeliv. När jag begränsar sökningen till enbart tidningstext hittar jag i stället dubbelt så många hushållar som hushåller, men de allra senaste åren har varianterna varit ungefär lika vanliga.

Mycket tyder alltså på att verbet hushålla håller på och byter böjning. Det är i sig inte unikt. Flera så kallade starka verb har blivit svaga, vilket innebär att de fått den mer regelbundna böjningen -ar, -ade och -at. Som när sam och summit blev simmade och simmat. I fallet med hushålla är i stället den starka böjningen hos verbet hålla på väg att slå ut den svaga -ar-böjningen.

Det ovanliga är att hushåller verkar ha smugit sig på och sprungit förbi utan att språkauktoriteterna har märkt det. Men nu kommer Språkrådet att ändra sin rekommendation, med hänsyn till det varierande språkbruket. Det återstår att se om SAOL-redaktionen gör det samma. Något annat vore orimligt.

(Publicerades först som språkkrönika på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)

Språkkrönika: Käraste, finaste, bästa!

Leave a comment

Finaste vännen, underbaraste mamman, mysigaste killen och sötaste kissen. Facebook, bloggar och Instagram svämmar över av hyllande omdömen. Både här och där verkar det finnas en bästaste Anna och en goaste Rolf.

Överdrivet, skrytsamt och självgott, tycker somliga. Eller bara irriterande, fult och tramsigt. Bästa kollegan innebär ju att de andra kollegorna är sämre, invänder någon. Taskigt mot den andra systern att skriva Kalas hos finaste syrran som fyller 35!

Det stämmer att superlativ som finast och bäst i vanliga fall förutsätter en jämförelse. Om något är bäst finns, uttalat eller underförstått, något som är mindre bra. Superlativ är den tredje formen när vi komparerar adjektiv: bra bättre bäst, fin finare finast, liten mindre minst. Men på Facebook verkar superlativen ha förlorat det mesta av sin jämförande betydelse. När folk skriver finaste kollegan menar de min fina kollega, inte nödvändigtvis finast av kollegorna. Superlativen har fått en ny roll.

Även grammatiken har förändrats. Vid vanliga superlativ finns oftast en fristående bestämd artikel – den, det eller de. Hon tog den största kakan. Vi var det bästa laget. Vid sidan av dessa har det funnits enstaka jämförande uttryck där den, det eller de har fallit bort: Han vann (det) högsta priset. Lägg i (den) lägsta växeln. Det är just den sortens formuleringar som har exploderat på nätet och bytt innebörd. Snyggaste brorsan betyder plötsligt något annat än den snyggaste brorsan, min snyggaste brorsa eller Hannas snyggaste brorsa. I det första fallet helt enkelt att brodern är snygg och i de tre senare att han är snyggast av bröderna.

Superlativ utan jämförelse har undantagsvis förekommet även tidigare. De kallas absoluta superlativ. Exempel: Käraste syster (som inledning på brev) och i största hemlighet. Men då är formen syster, inte systern och hemlighet, inte hemligheten. Det udda i Facebook-uttryckens grammatik är att det heter käraste systern och finaste tjejen, inte käraste syster eller den finaste tjejen. Alltså utan fristående bestämd artikel (den) men med substantivet (systern) i bestämd form.

Hur modern är då den här företeelsen? Helt klart har den vuxit fram just på bloggar, Facebook och liknande. Jag har forskat lite i Göteborgs universitets textdatabas Korp. Där finns till exempel en mängd bloggtext från 1998 och framåt, stora samlingar från Twitter och hela nätforumet Familjeliv. Jag har sökt exempel där bästa, finaste eller käraste följs av egennamn eller substantiv i bestämd form. Jag hittar enstaka exempel från tidigt 00-tal och något fler år 2005. 2007-2010 ökar de dramatiskt. 2011 verkar användningen plana ut på en hög nivå inom bloggvärlden, men det är möjligt att kurvan sedan dess har fortsatt uppåt på Facebook.

Varför väcker de här Facebook-uttrycken irritation och till och med förakt? Delvis har det att göra med den ändrade grammatiken. Att superlativen används på ett annorlunda, okonventionellt sätt. Men jag tror att det även finns en annan viktig orsak. Status. En skumläsning av sökträffarna i Korp visar nämligen att uttrycken är allra vanligast hos unga kvinnor som skriver om privatlivet. I vårt samhälle har tjejer och privatliv utan tvivel lägre status än män och offentlighet. Det är gångbart att raljera över tjejigt, tramsigt och rosaskimrande.

Låt oss jämföra med Twitter, ett annat socialt forum som också är fullt av udda grammatiska konstruktioner. Twitter-uttrycken möter sällan samma förklenande omdömen som Facebook-språket. Men så är också Twitter på ett annat vis en del av den offentliga debatten. Twittrarna är främst journalister, politiker och andra professionella tyckare med makt och tolkningsföreträde. Inget nytt under solen alltså, men bra att vara medveten om när man stör sig på språkliga nymodigheter.

(Publicerades först som språkkrönika på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)

Språkkrönika: Tio språkråd utan pekpinnar

Leave a comment

Men vad heter det egentligen? Vad är korrekt svenska? Svaret blir inte sällan ett utdraget ”Det beror ju på.” Ofta är flera uttal, stavningar eller grammatiska formuleringar korrekta samtidigt, på sina vis.

1. Uttala kex med k- eller tj-ljud. Mina två barn har varsitt kex-uttal, ärvt av varsin förälder. Tj-uttalet är vanligast i södra och västra Sverige, k-uttalet i resten av Sverige och i Finland. Ingen variant är mer korrekt än den andra, och båda har sina förklaringar. På svenska uttalar vi oftast bokstaven k som tj när k:et följs av i, e eller y: kyrka, kisa, kela. Men kex är ett lånord – från engelskans cakes – och sådana behåller ofta ett uttal som ligger närmare ursprungsordet. I dag är kex och cakes knappast samma sorts bakverk. Mer om ord på olika språk som liknar varandra men betyder olika.

2. Dammsugar duger. Ordböckerna säger dammsuger, dammsög och dammsugit. Men i många familjer och dialekter finns även formerna dammsugar, dammsugade och dammsugat. Ovanligt i Gästrikland? Desto vanligare i södra Sverige, svenskspråkiga Finland och delar av norra och mellersta Norrland. Det finns till och med språkvetare som tror att dialektböjningen är den ursprungliga. Att verbet dammsuga är bildat av dammsugare, inte av suga. Själv säger jag dammsugar, men skulle nog skriva dammsuger om jag fick ett skrivuppdrag av en städfirma.

3. Längre än mig eller längre än jag? Kanske en av svenskans mest ältade språkfrågor. Många har lärt sig i skolan (på 1900-talet) att det enda korrekta är Han är längre än jag. Att längre än mig är fel. Oftast med förklaringen att formuleringen är en förkortning av längre än jag är. Men det argumentet håller inte, av flera olika skäl. De flesta svenska språkvetare betraktar numera än som omväxlande subjuktion (bisatsinledare) och preposition, vilka följs av subjektsform respektive objektsform. På svenska kan vi alltså välja, liksom på engelska: than me eller than I.

4. I dag och idag, i går och igår, i morgon och imorgon. Både hopskrivet och särskrivet är okej. Skriv isär dem om du vill vara helt konsekvent. Då blir de mer lika i förrgår, i eftermiddags och liknande, som inte kan skrivas ihop.

5. Finns metrar? En meter, flera meter heter det normalt. Men ibland används formerna metrar, centimetrar och millimetrar. Det kan passa om syftet är att betona och åskådliggöra varje delsträcka. Exempel: Hon kastade sig fram de sista metrarna. Det var de sista centimetrarna som avgjorde loppet.

6. En eller ett? En/ett intervall, en/ett paraply, en/ett parasoll, en/ett test (prov). Ibland väljer du själv, eller låter dialekten avgöra. Många sydsvenskar säger ett apelsin, medan övriga föredrar en apelsin. Sedan finns många ord som betyder helt olika med en eller ett. Tänk på en plan/ett plan, en ras/ett ras, en ark/ett ark, en rätt/ett rätt, en val/ett val och en lock/ett lock. Somliga ord bara råkar heta lika, eller så har de ett dunkelt gemensamt förflutet.

7. Kommer bli eller kommer att bli? Båda är korrekt svenska numera. Utan att blir kommer mer likt övriga svenska hjälpverb: vill bli, ska bli, tänker bli och så vidare, vilket fungerar utmärkt. Men många tycker fortfarande att kommer bli är fult. Krönika om kommer att.

8. Innan eller före middagen? Sak samma. Innan funkar såväl i Hon går innan middagen som i Hon går innan vi äter. Den språkvetenskapliga förklaringen är att innan kan vara både subjunktion (bisatsinledare) och preposition. Du kan också nöja dig med att innan sällan blir fel.

9. D v s, d.v.s. eller dvs. Journalister förkortar vanligen med mellanslag i stället för punkter (t o m, t ex, d v s), men skriver allra helst ut hela orden eftersom det blir mer lättläst. I andra texttyper används punkter i förkortningar (t.o.m. t.ex. f.d. fr.o.m). Två av våra vanligaste förkortningar kan du skriva antingen osv. eller o.s.v. och dvs. eller d.v.s.

10. Peking eller Beijing? Kinas huvudstad skrivs i dag på båda sätt på svenska. Språkrådet rekommenderar det internationellt erkända namnet Beijing, som bäst motsvarar hur namnet numera uttalas på det kinesiska språket mandarin. Men de flesta medier skriver och säger fortfarande Peking, för tydlighetens skull. Hur gör du?

(Publicerades först på Gefle Dagblads kultur och på gd.se/sprakkronikor.)