Arbeta utomlands – tre månader som språkkonsult på Teneriffa

Ta med jobbet och barnen utomlands i några månader? Det kan låta som en dröm, men jag och min familj har gjort verklighet av idén. I vintras drev jag mitt företag Din textexpert från soliga Teneriffa, cirka 450 mil från vardagen.

Textuppdrag på distans – Gävle eller Teneriffa går lika bra

Jag arbetar som språkkonsult och textexpert, i vanliga fall med bas i Gävle. Företag och myndigheter anlitar mig för olika typer av textuppdrag, skrivutbildning och föreläsningar. Utbildningar och möten har jag fått pausa under våra tre månader på Teneriffa, men övrigt arbete har rullat på ungefär som hemma. Jag har haft uppdrag som skribent, språkgranskare och korrekturläsare. Jag har hjälpt en kund utveckla en internutbildning och ryckt in som allmän textresurs åt en kund som på kort tid behövde få ihop ett viktigt analysdokument. Jag har fortsatt samarbeta med byråerna Expressiva och Expertinfo – via mejl, telefon och dropbox. Visst är möten ansikte mot ansikte mycket värt också, men det fick vänta.

Gamla drömmar om att arbeta utomlands, och nya drömmar om ett familjeäventyr

Hur kom vi ens på idén, har flera frågat. Först och främst blev jag inspirerad av min språkkonsultkollega Jenny Forsberg, som varje år tillbringar drygt en månad på grannön La Gomera. Hon skriver om det på gomera.nu.

Jag kände dessutom att vår familj var redo för ett litet äventyr av något slag. Själv flyttade jag ofta som barn, och bytte skola flera gånger, på gott och ont. Mina barn växer upp i Gävle; vi stortrivs och har inga planer på att flytta. Att tillfälligt byta bo framstod som en behaglig omskakning och möjlighet att uppleva något nytt.

Tre månader i Spanien verkade lagom okomplicerat. Jag kan språket och vet hyfsat hur saker funkar här. Innan jag fyllde 20 hade jag redan hunnit arbeta och studera i Spanien två perioder. På den tiden kändes det självklart att arbeta utomlands mer i framtiden. Men andra val och händelser gjorde att de idéerna svalnade – småbarn, fast jobb, man med fast jobb, svenska som arbetsspråk, andra typer av äventyr … Så för ett år sedan dök idén upp på nytt, och kändes plötsligt inte omöjlig alls.

Så gjorde vi – bytte radhuset mot balkong med havsutsikt

Så vi funderade, planerade, räknade, sparade, letade boende, funderade lite till, bokade resan, hyrde ut radhuset OCH ÅKTE. Min man fick tjänstledigt, och tog på Teneriffa hand om hushållsarbetet, promenerade och tränade mycket.

Vi hittade en lägenhet i Los Cristianos via Airbnb – med stor balkong, pool, havsutsikt och wi-fi i ett lugnt område med gångavstånd till strand, centrum och skola. Det var inte lätt att hitta lägenhet, och det blev inte billigt, men lägenheten passade oss perfekt.

Barnen, åtta och tio år, gick på Svenska skolan Teneriffa, som är en svensk utlandsskola. Det kostar några tusenlappar i månaden, men det är en väldigt smidig lösning och man kan vara säker på att barnen får den undervisning de missar hemma. Ungarna fick goda vänner, lärde sig lite spanska och förvandlades från försiktiga simmare till orädda vattendjur.

Balans mellan textuppdrag och bergsvandring, stad och strand

När det gäller jobbet har jag haft två utmaningar: arbetsmiljön och arbetsdisciplinen. Jag insåg snart att jag behövde ett separat tangentbord till min lilla bärbara dator, och att solstolen (förstås!) inte gav den bästa arbetsställningen. I början blev jag rastlös av att sitta vid datorn när allt omkring mig signalerade SEMESTER. Men rastlösheten lugnade sig så småningom. Jag tog en ledig dag då och då, och planerade in utflykter, vila och socialt umgänge på kvällar och helger.

Vi vandrade i berg, strosade i historiska städer, besökte djurpark och vattenland, handlade på marknader, tittade på konst, åt god mat, badade massor i pool och hav. Temperaturen varierade mellan 15 och 25 grader på sydkusten där vi bodde, som svensk sommar fast med en starkare sol. I norr och i bergen var det betydligt svalare, och mer moln.

När det var dags att åka hem i april gjorde vi det med glada hjärtan – utvilade, med nya minnen, planer på återträffar, tomt bankkonto och en längtan efter allt vi älskar här hemma i Gävle och Sverige.

Ett gott nytt år med sprakande språk och tydliga texter!

Att bli språkkonsult har inte gett mig ett nytt yrke utan flera. De senaste månaderna har jag jobbat som högskolelärare, textanalytiker, korrekturläsare, kursledare, handboksredaktör, recensent, klarspråksredigerare, myndighetsskribent …

Jag har intervjuat, föreläst, rättat tentor. Suckat, skrattat och drömt. Susat fram på räkmackor, tappat fotfästet någon gång, landat mjukt.

Lilla kontoret, stora världen

Jag uppskattar verkligen omväxlingen: att boa in mig på hemmakontoret några dagar och finputsa texter, för att nästa vecka hålla en skrivkurs i huvudstaden och därefter fara kors och tvärs genom landet och intervjua brandmän. Sedan en tyst men intensiv skrivvecka här hemma, komma i kapp med bokföringen och så andas ut med familjen och julen.

Människorna gör jobbvardagen meningsfull

Ett annat plus är alla kunniga och trevliga människor hos kunder och byråer, och förstås alla kursdeltagare. Vi bidrar på våra olika sätt, lär oss av varandra och går vidare. Det är härligt att se andra utmana sig själva och växa, och härligt också att få uppskattning efter en rejäl ansträngning. Från höstens kursutvärderingar suger jag åt mig ord som pedagogisk, tydlig, inspirerande, välstrukturerad, tålmodig, kunnig, jättebra, supersuperbra. 🙂

Ensamföretagare i förträffligt sällskap

När jag för snart fyra år sedan sade upp mig från mitt tidningsjobb visste jag att jag skulle sakna mina smarta, skarpa, engagerade och godhjärtade journalistkollegor. Det gör jag, och jag är glad att ha kvar många av er som vänner. Men jag har också fått en ny fantastisk yrkeskår och många goda distanskollegor. Tack till mina språkkonsultfavoriter för pepp, jobbuppdrag, generositet, klokskap, vänskap!

Språk- och textexpert till er tjänst år 2017

Inför 2017 hoppas jag för egen del på nya spännande kursuppdrag att varva med textarbete av olika slag. Kanske behöver just din arbetsplats hjälp med att skriva mer proffsigt, begripligt och med en ton som tar era viktiga läsare på allvar?

Har din organisation kanske en fastslagen värdegrund? Arbetar ni för att utveckla varumärket? I så fall hjälper jag er gärna så att era webbtexter, brev och er kommunikation i sociala medier i större utsträckning lever upp till värdeorden och passar ert varumärke, så att texterna bidrar till att göra verklighet av era goda ambitioner.

Tipsa gärna någon du tror kan behöva min hjälp. 🙂

Gott nytt år!

Jag önskar och hoppas att 2017 blir året då du och de dina, jag och de mina ska få vara friska, må bra och få någon liten eller stor dröm uppfylld. Jag önskar mer kraft och mod åt alla som behöver det. En rimligare värld, och återhämtning för vår jord.

/Hanna

Kontakt

Orden är oändligt många – inte minst de svenska

En seglivad myt säger att det finns många fler engelska ord än svenska. I årets näst sista sommarprat upprepades den av författaren och akademiledamoten Klas Östergren. Men han om någon borde veta att vi har oändligt många ord.

Jag tänkte direkt att jag måste skriva något om detta. Vi har ju rent hisnande möjligheter att bilda nya ord på svenska, och gör det ständigt – författare såväl som förskolebarn. Men professor Olle Josephson hann före, och som vanligt är hans analys mitt i prick. Så jag citerar rakt av ur hans klockrena krönika i Svenska Dagbladet:

”Akademiens ordlista kommer aldrig att räcka till för Akademiens författare. Den förtecknar bara toppen på det svenska ordförrådets isberg. Endast i alfapettävlingar och korsord duger den att definiera om ett ord finns i svenskan.”

Och vidare:

”Ofta påstås att engelskan är ordrikare än svenskan. Beviset är att stora engelska ordböcker har fler ord än sina svenska motsvarigheter. Nej, engelskan har bara fler läsare och talare och större ekonomiska resurser, så att tjocka ordböcker kan bli lönsamma.”

I juni var det journalisten Richard Swartz som i en DN-krönika hävdade att svenskan är ett mycket litet språk, ett sådant som löper stor risk att dö ut. Detta trots att språkvetare betraktar svenskan som ett av världens 20 eller 100 starkaste språk, beroende på hur man räknar. Av kanske 6 000 språk.

Vad är det som får dessa herrar att sprida språkmyter och nedvärdera svenskan? Är förklaringen så enkel som att Jante lever?

Svenskan är både stor och stark

DN-kolumnen Ärans och hjältarnas språk påstods häromdagen att svenskan är ett mycket litet språk, och att sådana ofta dör ut, exempelvis på Nya Guinea. Det sista stämmer bra, men inte det första. Svenskan är nämligen ett av de hundra största och starkaste av jordens kanske 6000 språk. Ett av de 20 största, beroende på hur man räknar.

Jag får helt enkelt anledning att damma av en gammal krönika, som handlar om vad som möjligen skulle kunna hota svenskan som levande, bestående, användbart språk. Jag lovar: butiksnamn på engelska hör inte dit, inte heller svengelska ungdomsuttryck.

Vi vet inte hur många språk det finns. Kvalificerade gissningar landar ofta på 6 000-7 000. De flesta är pyttesmå, och endast några procent används i skrift. Språkforskare förutspår att bara hälften av språken fortfarande talas om hundra år. Bland de hotade språken finns sydsamiska, lulesamiska och umesamiska. Men den stora språkdöden sker i andra delar av världen. I Papua Nya Guinea till exempel finns omkring 840 språk, varav många förmodligen glöms bort inom några generationer. Språk går i träda när inga barn längre får språket som modersmål och de sista användarna till slut dör. Det handlar om att folk inte längre ser några stora fördelar med att uppfostra sina barn på det språk de själva uppfostrades på. Vanligtvis sker språkbytet till ett större och mer användbart språk med högre status.

Kan då svenskan dö ut någon gång i framtiden? Risken är ganska liten, i alla fall inom överskådlig tid. I global jämförelse är svenskan nämligen ett stort och starkt språk, ett av de hundra största sett till antalet talare. Räknar vi andra faktorer, till exempel hur mycket böcker, tidningar och webbinnehåll som publiceras på svenska, ligger svenskan på språkens topp 20-lista. Vi har dessutom en ovanligt väldokumenterad grammatik och en relativt sammanhållen språkgemenskap. En sak kan vi vara helt säkra på. Om svenskan någon gång ansluter sig till de utrotningshotade språken så kommer det varken att bero på engelska lånord, invandrarspråken eller slappa svensklektioner. Att språk blandas och påverkas av varandra, det är liksom så språk fungerar och alltid har fungerat. DET ÄR INTE SÅ SPRÅK DÖR.

Richard Swartz kan tycka vad han vill om att butikskedjor med engelskklingande namn dominerar gatubilden. Lite trist och enahanda, det kan man tycka. Men att se det som ett tecken på att svenskan nästintill har utplånats? Näe hörni. Jag undrar förresten när vår utflyttade landsman tycker att svenskan var som bäst, renast och vackrast. Kanske någon gång i skolåldern, hans skolålder alltså. De flesta brukar nämligen tycka ungefär så, oavsett när de gick i skolan. I historien har det även funnits en nationalromantisk vurm för den klassiska fornsvenskan. Undrar vad Swartz skulle tycka om den varianten! Då hade han ju sluppit inte bara de senaste decenniernas engelska lånord, utan även 1200-talets tyska och 1700-talets franska.

Det enda som verkligen kan hota svenskan som levande språk är om välutbildat folk med hög status avstår från att prata eller skriva på svenska. Läs: väljer engelska i stället. I liten skala sker det förstås redan. Många av oss sätter barnen i engelskspråkig skola, väljer engelska för att göra annonsen lite tjusigare, pluggar ekonomi och teknik på engelska, jobbar med engelska som koncernspråk, forskar på engelska. Det kan utan tvivel ha sina positiva sidor, och ett samhälle kan fungera utmärkt med flera språk sida vid sida. Men ju fler sådana val vi gör, desto mer gör vi engelskan till högstatusspråket i Sverige. Hur långt det leder vet vi inte i dag. För de flesta svenska föräldrar känns det dock främmande att börja prata engelska i hemmet. Ett betydligt troligare framtidsscenario är att vi så småningom slutar använda svenskan inom vissa områden, till exempel naturvetenskap och matematik, och att svenskan därför inte fortsätter utvecklas som ett komplett språk, användbart inom alla samhällsområden. Domänförlust kallas det, men det får bli en annan krönika.

Språkkrönika: Så skiljer du på de och dem!

Har du ibland svårt att välja mellan orden de och dem? Eller blir du irriterad när andra skriver fel? Oavsett vilket är du inte ensam.

De och dem är ett av de klassiska svenska språkriktighetsproblemen. Du som är osäker ska få några tips på hur du skiljer dem åt. Ni övriga får förhoppningsvis lite större förståelse för varför så många har svårt för detta.

Men först lite teori. De används som subjekt (De målar tavlor) och som bestämd artikel (De vackra tavlorna). Dem används som objekt (En konstnär har målat dem) och efter preposition (Hon målade tavlor till dem). Jag, du, vi och ni är andra exempel på subjektsformer. Mig, dig, oss och er är deras motsvarande objektsformer.

En och annan skribent hade tvekat och kanske skrivit: Dem målar tavlor eller En konstnär har målat dom. Däremot ser vi aldrig meningar som Mig målar tavlor eller En konstnär har målat tavlor till vi.

Alla som talar svenska bra känner på sig när det passar med jag eller mig, vi eller oss. Den som lär sig svenska som litet barn får en känsla för denna skillnad utan att komma i närheten av någon grammatikbok. Grammatiken har vi nämligen i oss, som en intuition eller magkänsla (hur pass medfödd eller inlärd, det tvistar språkvetarna om).

Men varför hjälper den inneboende grammatiken inte alltid till med de och dem? Svaret är ganska simpelt: För att magkänslan trummar dom, dom, dom! Dom (dåm) är det standardsvenska uttalet för både de och dem nu för tiden. När vi talar behöver vi inte alls skilja dem åt. Någon motsvarande gemensam talspråksvariant för jag/mig eller vi/oss finns inte. De paren skiljer vi på även i tal och därför är vår känsla för dem så mycket starkare.

För att få en naturlig känsla för de och dem behöver vi läsa mycket. Den som plöjer romaner eller rapporter slukar mängder av de och dem, rätt använda. Skillnaden sätter sig så småningom i magkänslan.

En stark inre grammatik är ingenting man tragglar sig till. Däremot finns genvägar till att lite oftare välja rätt mellan de och dem.

1. Testa med vi och oss.

Går ditt dom att ersätta med vi? Skriv de. Exempel: Vi/De ska gå på konsert. Det var vi/de som kom sent.

Går ditt dom att ersätta med oss? Skriv dem. Exempel: Du skämmer bort oss/dem. För oss/dem är det härligt.

Går ditt dom inte alls att ersätta med vi eller oss? Skriv de. Exempel: De vackra tavlorna.

2. Testa med they, them och the.

Prova att säga meningen på engelska.

Översätter du dom till they? Skriv de. Exempel: They are going to a concert, alltså De ska gå på konsert.

Översätter du dom till them? Skriv dem. Exempel: A child smiled at them, alltså Ett barn log mot dem.

Översätter du dom till the? Skriv de. Exempel: The beautiful paintings, alltså De vackra tavlorna.

Alla som är hyfsade på engelska har en inre känsla för they och them. Samma personer kan ha svårt för de och dem. Det kan tyckas konstigt, men är ganska naturligt. På engelska finns skillnaden nämligen även i talspråk och fastnar därmed lättare i magkänslan.

Men, undrar kanske någon, vore det inte enklare om vi struntade i allt detta och började skriva som vi säger? Dom, dom, dom! Jo, visst vore det enklare. Och på Facebook eller i sms kommer du säkert undan med det. Många skulle däremot reagera negativt på en jobbansökan full med dom. Men det här är till viss del en generationsfråga. En vän som är gymnasielärare i svenska rättar inte elever som skriver dom. Deras texter har ofta större problem. Och hellre dom överallt än en massa felaktiga dem, tänker hon.

Att många ungdomar skriver dom i alla sorters texter talar för att den stavningen på sikt kommer att ta över. Det känns främmande och ovant för många av oss. Det skulle också få äldre texter skrivna med de och dem att se hemskt ålderdomliga ut.

Men ni som längtar efter en dom-reform, håll ut! Er tid kommer nog!

(Denna krönika publicerades redan 2013 i Gefle Dagblad. Ryktesvägen har jag förstått att den sitter uppsatt i flera klassrum i Gävle. 🙂 Och då måste jag förstås även ha den på min egen webb.)

Språkkrönika: Kan man räkna personal?

 Två personal var sjuka men vi fick klara oss med en vikarie. Kan man räkna personal på det viset? Praktiskt tycker en del, fel och fult säger andra.
Ordet personal används oftast som ett så kallat kollektivt substantiv. Det innebär att ordet i ental betecknar en grupp eller mängd av något. Till exempel: Hela personalen samlades till möte. Andra kollektivord är adel, boskap, bråte, opposition, överklass och mänsklighet. De går vanligtvis inte att räkna.

Men det finns ord av detta slag som så småningom har börjat användas även om individer, så att de nu fungerar också som räknebara substantiv. Ungdom och polis till exempel. Tidigare användes de enbart om kollektivet, men sedan länge hör vi även: en polis på motorcykel, två ungdomar i liftkön. Samtidigt finns kollektivbetydelsen kvar, som när vi anmäler något till polisen eller pratar om hur trevlig dagens ungdom är.

Även personal används ibland som ett räknebart ord. Det har inte gått så långt som med poliser och ungdomar – vi säger ju knappast tre personaler. Men tre personal går bra, tycker många. Särskilt vanligt verkar detta vara inom vård, skola och omsorg. Där kan ju en personal mer eller mindre verkligen göra skillnad. Man vill dessutom kunna prata om dem som jobbar utan att alltid dela upp dem i vårdbiträden, undersköterskor och så vidare.

Detta språkbruk uppskattas dock inte på alla håll. De mest nitiska språkpoliserna har gott sällskap av en närmast enig journalistkår. Jag har själv suttit på en tidningsredaktion och suckat när det kommit pressmeddelanden fulla med X antal personal hit och X antal dit. Kollegor har svurit, chefer ojat sig.

Suckade och svor gjorde vi eftersom vi ”visste” att personal ”egentligen” inte går att räkna, och för att vi trodde att läsare skulle reagera negativt om vi ändå gjorde det i tidningen. Säkrare då att hålla sig till det etablerade språkbruket. Men mest suckade vi nog för att personalordet var så svårt att ersätta. Anställda? Nja, även inhyrda räknas. Förskollärare? Nej, det kan lika gärna vara barnskötare eller outbildade vikarier. Personer? Jo, men det är ju ännu mer abstrakt och oprecist.

Den främsta orsaken till vårt suckande – att personalordet var svårt att ersätta – är på sätt och vis förklaringen till att allt fler använder det. Ni som räknar personal ute i kommunerna har helt enkelt behövt prata om en anonym personalmängd i termer av antal. Och för att kunna göra det har ni gjort personalordet räknebart. Smart och effektivt!

Ska jag då dissa min gamla språkkänsla och mina gamla kollegor? Nej, jag tänkte inte det. Utifrån journalistisk logik är det helt rimligt att ogilla personalordet. Journalister strävar efter något som ordet snarast motverkar: att lyfta fram individer och det specifika för att väcka associationer, bilder, känslor och engagemang hos läsarna. Personalordet klumpar samman, avidentifierar och säger så lite. Det är nog där journalistskon klämmer som mest.

Språkkrönika: Om ”kollaps” och ordens makt i politiken

Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien? Det frågade sig förra statsministern Fredrik Reinfeldt i ett tal häromdagen.

Ord kan vi hitta på nya om det behövs, men Reinfeldt har onekligen en poäng: Våra ordval är med och formar samhälle och politik, de flyttar perspektiv och gränser för vad som är normalt. Reinfeldts tal om flykt och ordet kollaps fick mig att tänka på denna krönika som jag skrev strax före valet 2014:

Vilka ord tror du spelar störst roll denna valrörelse? Jag skulle gissa på jobb, trygghet, välfärd, skola och framtid. Andra politikerfavoriter är kunskap, alla, ansvar, tillväxt, mångfald, jämställdhet, pengar, finanser och vinst.

Ord har en enorm makt i politiken. De flesta människor röstar nämligen med hjärtat snarare än med plånboken. För att fånga oss med sina budskap behöver politikerna därför använda ord som väcker rätt känslor och får oss att associera positivt.

Allianspartierna vann valen 2006 och 2010 på grund av skickliga ordval, finns det de som menar. Moderaternas ord och budskap knöt plötsligt an till människors vardag och värderingar betydligt bättre än tidigare. I stället för privatiseringar pratade de om mångfald i välfärden. I stället för tillväxt pratade de om fler människor i arbete. I stället för medborgare och individer pratade de om människor. Den retoriska omsvängningen matchade den nya grafiska profilen. Resultatet: en mjukare, mänskligare framtoning.

I förra veckan läste jag boken ”Ordens makt i politiken” av språkkonsulten och socialdemokraten Sara Gunnerud. Samtidigt som hon imponeras av Moderaternas medvetna kommunikation anklagar hon dem för att handskas ohederligt med språket och manipulera människor. Bland annat genom att ta över klassiskt socialdemokratiska ord och använda dem med ny betydelse, utan att redovisa för väljarna att innebörden ändrats.

Som när Moderaterna började kalla sig ”Sveriges arbetarparti”. Sara Gunnerud menar att de knappast har blivit ett arbetarparti i den traditionella betydelsen – ett parti som står på det arbetande folket sida. M värdesätter och prioriterar snarare arbete; det är enligt Gunnerud vad de nu menar med arbetarparti. Den här betydelseförändringen skedde inte öppet, menar Gunnerud. Hon är övertygad om att Moderaterna ville att människor skulle fortsätta göra kopplingen arbetarparti = bra villkor för arbetare.

Ordet välfärd är också intressant. I Sverige tycker de flesta att skolor, äldreomsorg och trygghetssystem ska fungera bra och till största del finansieras genom skatter. Den uppfattningen vill alla partier med regeringsambitioner ansluta sig till. Samtidigt skiljer sig partierna åt i vad de räknar som välfärd. Vissa ser välfärd som ett omfattande socialt skyddsnät med gratis vård och höga ersättningar till arbetslösa och sjuka. Andra har en snävare definition och menar grundläggande vård, skola och omsorg, men inte a-kassa eller sjukersättningar. Den som lämnar socialförsäkringen utanför ordet välfärd kan säga ”Vi värnar om välfärden” och samtidigt sänka ersättningarna till sjuka och arbetslösa.

Det blir förvirrande för oss alla om politiska partier använder samma ord och menar helt olika saker men inte tydliggör det. Det lägger ett större ansvar på oss alla att fråga ”Hur menar ni nu?” och ”Hur kan vi tolka detta?”. När det gäller ord och deras betydelser finns inga monopol.

(Kommentar: Vilka ord tror du hade dominerat valrörelsen om det var val till riksdag och kommuner i dag? Vilka ord kommer att vara viktigast i valet 2018? Det blir ett intressant forskningsämne för någon samhällsintresserad språkvetare om några år.)

Lästips – Språkintresserad sifferbitare?

Vilka språk talas egentligen i Sverige och av hur många? Lingvisten Mikael Parkvall försöker reda ut det i boken Sveriges språk i siffror. Jag har inte hunnit lägga vantarna på den än, men kommer definitivt att läsa den vid tillfälle – av ren nyfikenhet men också för att få djupare kunskap om språksituationen i Sverige.

Svenskan är oerhört dominerande i Sverige. Men vid sidan av det så kallade statsbärande språket talas hundratals andra språk, som modersmål, andraspråk eller främmande språk. Språkkunskaper och modersmål registeras ingenstans så det saknas officiell statistik över vilka språk vi som bor i Sverige behärskar och använder. Mikael Parkvall kommer förmodligen så nära det går.

Språkkrönika: Vem får vara faster nu för tiden?

Moster och morbror eller moster och hennes man? Nu när det vimlar av låtsasbrorsor och bonusmormödrar verkar det ha blivit svårare att kvala in som morbror eller faster.

När jag var liten kunde jag säga Vi ska till min farbror och faster i Finland eller Jag var brudnäbb när min moster och morbror gifte sig. De ingifta räknades liksom lika mycket. Jag preciserade bara om det behövdes: Lena, min ingifta moster.

Många jag känner gör på samma sätt. Blodsband, ingift eller sambo – sak samma. Men för andra känns detta inte alls naturligt. För dem gäller faster och så vidare enbart föräldrarnas syskon. Och det är förstås den ursprungliga betydelsen.

Dessa familjeord har funnits åtminstone sedan 1200-talets fornsvenska, då de såg ut ungefär så här: moþor systir, moþor broþir, faþur systir och faþur broþir. (þ uttalades som th i this.) De utvecklades till fadersyster, farsyster och så vidare, med varierande stavning. Att ord alltid ska stavas på samma vis är förresten ett ganska sent påhitt. På 1600-talet kunde ett och samma ord skrivas lite hur som helst, till och med olika i samma text. Jag, jagh, iag eller iagh; det var inte så noga. Folk skrev som de tyckte att orden lät i den egna dialekten, eller som de trodde att finare människor skrev. Men tillbaka till familjeorden:

I Svensk ordbok förklaras faster så här: Syster till (en viss persons) far. Även om fars svägerska. Tillägget Även om …, i mindre bokstäver, innebär att fars svägerska anses vara en sekundär betydelse vid sidan om grundbetydelsen syster till far.

Jag slår även upp orden i Svenska akademiens ordbok, en enorm historisk ordbok i 36 band (hittills). Där beskrivs användningen om ingifta som en del av umgängesspråket. Alltså ett artigt och familjärt sätt att tilltala och omtala varandra.

På 1800-talet och en bit in på 1900-talet (kanske även tidigare), kunde orden dessutom användas om äldre personer som man inte var släkt med. Moster Anna kunde vara en granntant, morbror Erik pappas barndomsvän.

Men i dag verkar pendeln på väg åt ett annat håll, nämligen mot den mer snäva betydelsen. Vuxna som kallar sin farbrors fru eller sambo för faster Märta ger inte alltid vidare detta språkbruk till nästa generation. Många tvekar inför att börja kalla sina syskons respektive för morbröder och fastrar till de egna barnen, särskilt om syskonens partner byts ut då och då. Kanske blir det lite trixigare med de här orden i takt med allt trixigare släktskap.

Ålder spelar nog också in. Min ingifta moster Eva, bara några år äldre än jag, har alltid skrattat och skruvat lite på sig när det här med moster har kommit på tal.

Bland barn jag känner verkar det vanligaste vara att bara betrakta föräldrarnas syskon som morbror och så vidare. Varför skulle jag säga moster om Frida när hon inte är det? säger min äldsta son, utan tanke på att det kan verka ohyfsat.

Min yngsta syster har tagit det här ett steg vidare. När hon nyligen fick barn lanserade hon ordet bonusmorbror om min man. Hon tycker att det är helt i linje med att bäbisen har både bonusmormor och bonusmorfar. Andra i familjen har tvärtom bestämt sig för att avskaffa alla bonustitlar och använda mormor, morfar och så vidare generöst, följt av namn vid behov. Allt annat kändes för krångligt och konstigt. Som tur är verkar orden rätt flexibla.

2015 års nyordslista talar om skilda världar

Svischa, terrorresa och värdgraviditet. 2015 års nyordslista från Språkrådet och Språktidningen vittnar om aktuell teknik, åsiktspolarisering, normkritik och en orolig värld.

Som brukligt är listan en godispåse för alla som är intresserade av språk och samhälle. En godispåse med lika delar inställsamma sötsaker, syrlig samtidsrealism och svårtuggade överraskningar. Jag väljer nio stycken ur kategori två och bildar denna, lite dystra, samtidsmening:
I klickokratins värld av faktaresistens, nyhetsundvikare, geoblockering och självradikalisering bygger trollfabrikerna halmdockor, medan politiska talepunkter slåss mot robotjournalistik.

Orden säger en del om nätets villkor och hur otäckt lätt det är att bara omge sig av nyheter och åsikter som stärker den egna världsbilden. Kanske är dessa skilda världar nästan lika förödande för oss som klimathotet. (Det senare lämnar få spår på listan). Men i-landsproblemen gör sig påminda: ögonkramp av för mycket mobilsurfande och skuldkvotstak för att dämpa bostadsmarknaden. Och så lite förströelse: cosplay (en sorts maskerad med japanska influenser), ståpaddling (paddling stående på en surfbräda) och plattfilm (vanlig film utan 3D-effekter).

Sammansättning är det vanligaste sättet att bilda nya ord på svenska; det syns på listan. Ett annat är att lägga till ett a för att skapa ett verb. Om grunden är ett engelskt ord passar vi ofta på att försvenska stavningen. På så vis får vi användbara ord som enkelt går att böja: svajpa, svischa/swisha och dumpstra (av swipe, Swish och dumpster). Ibland lånar vi i stället ord i sin helhet: cosplay, youtuber, douche och mansplaining.

Ett annat spännande ord på listan är funkis. Det har ju länge varit en kortform för den funktionalistiska stil som blev dominerade på 1930-talet. Vi har funkisvillor och funkismöbler. Och hos Friskis & Svettis är funkis en funktionär. Nyordet funkis har i stället att göra med funktionsnedsättning: funkisrörelsen, funkispolitik och så vidare. Funkisar är personer med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning.

Funkis i denna betydelse hör till en kategori ord som behöver bytas ut då och då. Orden står för grupper, yrken, tillstånd och företeelser med låg status. Det är som att samhällets negativa attityder smittar av sig på orden och med tiden ger dem en negativ klang. För att kunna prata om saker på ett neutralt vis måste vi med jämna mellanrum hitta på nya ord. Tänk bara på alla ord för försörjningsstöd eller för anställda som städar!

Liknande mekanismer ligger förmodligen bakom att EU-migrant har kommit att användas om fattiga romer som tigger i Sverige. Det är inte heller förvånande att RFSU har lanserat ordet värdgraviditet som ett mer neutralt alternativ till surrogatmödraskap. Förmodligen ger nyordslistan det ordet en viss draghjälp.

Se även Språkrådets information om nyordslistan med förklaringar och exempel, plus tidigare års listor.