Dessa familjeord har funnits åtminstone sedan 1200-talets fornsvenska, då de såg ut ungefär så här: moþor systir, moþor broþir, faþur systir och faþur broþir. (þ uttalades som th i this.) De utvecklades till fadersyster, farsyster och så vidare, med varierande stavning. Att ord alltid ska stavas på samma vis är förresten ett ganska sent påhitt. På 1600-talet kunde ett och samma ord skrivas lite hur som helst, till och med olika i samma text. Jag, jagh, iag eller iagh; det var inte så noga. Folk skrev som de tyckte att orden lät i den egna dialekten, eller som de trodde att finare människor skrev. Men tillbaka till familjeorden:

I Svensk ordbok förklaras faster så här: Syster till (en viss persons) far. Även om fars svägerska. Tillägget Även om …, i mindre bokstäver, innebär att fars svägerska anses vara en sekundär betydelse vid sidan om grundbetydelsen syster till far.

Jag slår även upp orden i Svenska akademiens ordbok, en enorm historisk ordbok i 36 band (hittills). Där beskrivs användningen om ingifta som en del av umgängesspråket. Alltså ett artigt och familjärt sätt att tilltala och omtala varandra.

På 1800-talet och en bit in på 1900-talet (kanske även tidigare), kunde orden dessutom användas om äldre personer som man inte var släkt med. Moster Anna kunde vara en granntant, morbror Erik pappas barndomsvän.

Men i dag verkar pendeln på väg åt ett annat håll, nämligen mot den mer snäva betydelsen. Vuxna som kallar sin farbrors fru eller sambo för faster Märta ger inte alltid vidare detta språkbruk till nästa generation. Många tvekar inför att börja kalla sina syskons respektive för morbröder och fastrar till de egna barnen, särskilt om syskonens partner byts ut då och då. Kanske blir det lite trixigare med de här orden i takt med allt trixigare släktskap.

Ålder spelar nog också in. Min ingifta moster Eva, bara några år äldre än jag, har alltid skrattat och skruvat lite på sig när det här med moster har kommit på tal.

Bland barn jag känner verkar det vanligaste vara att bara betrakta föräldrarnas syskon som morbror och så vidare. Varför skulle jag säga moster om Frida när hon inte är det? säger min äldsta son, utan tanke på att det kan verka ohyfsat.

Min yngsta syster har tagit det här ett steg vidare. När hon nyligen fick barn lanserade hon ordet bonusmorbror om min man. Hon tycker att det är helt i linje med att bäbisen har både bonusmormor och bonusmorfar. Andra i familjen har tvärtom bestämt sig för att avskaffa alla bonustitlar och använda mormor, morfar och så vidare generöst, följt av namn vid behov. Allt annat kändes för krångligt och konstigt. Som tur är verkar orden rätt flexibla.