Språkkrönika: Kan man räkna personal?

 Två personal var sjuka men vi fick klara oss med en vikarie. Kan man räkna personal på det viset? Praktiskt tycker en del, fel och fult säger andra.
Ordet personal används oftast som ett så kallat kollektivt substantiv. Det innebär att ordet i ental betecknar en grupp eller mängd av något. Till exempel: Hela personalen samlades till möte. Andra kollektivord är adel, boskap, bråte, opposition, överklass och mänsklighet. De går vanligtvis inte att räkna.

Men det finns ord av detta slag som så småningom har börjat användas även om individer, så att de nu fungerar också som räknebara substantiv. Ungdom och polis till exempel. Tidigare användes de enbart om kollektivet, men sedan länge hör vi även: en polis på motorcykel, två ungdomar i liftkön. Samtidigt finns kollektivbetydelsen kvar, som när vi anmäler något till polisen eller pratar om hur trevlig dagens ungdom är.

Även personal används ibland som ett räknebart ord. Det har inte gått så långt som med poliser och ungdomar – vi säger ju knappast tre personaler. Men tre personal går bra, tycker många. Särskilt vanligt verkar detta vara inom vård, skola och omsorg. Där kan ju en personal mer eller mindre verkligen göra skillnad. Man vill dessutom kunna prata om dem som jobbar utan att alltid dela upp dem i vårdbiträden, undersköterskor och så vidare.

Detta språkbruk uppskattas dock inte på alla håll. De mest nitiska språkpoliserna har gott sällskap av en närmast enig journalistkår. Jag har själv suttit på en tidningsredaktion och suckat när det kommit pressmeddelanden fulla med X antal personal hit och X antal dit. Kollegor har svurit, chefer ojat sig.

Suckade och svor gjorde vi eftersom vi ”visste” att personal ”egentligen” inte går att räkna, och för att vi trodde att läsare skulle reagera negativt om vi ändå gjorde det i tidningen. Säkrare då att hålla sig till det etablerade språkbruket. Men mest suckade vi nog för att personalordet var så svårt att ersätta. Anställda? Nja, även inhyrda räknas. Förskollärare? Nej, det kan lika gärna vara barnskötare eller outbildade vikarier. Personer? Jo, men det är ju ännu mer abstrakt och oprecist.

Den främsta orsaken till vårt suckande – att personalordet var svårt att ersätta – är på sätt och vis förklaringen till att allt fler använder det. Ni som räknar personal ute i kommunerna har helt enkelt behövt prata om en anonym personalmängd i termer av antal. Och för att kunna göra det har ni gjort personalordet räknebart. Smart och effektivt!

Ska jag då dissa min gamla språkkänsla och mina gamla kollegor? Nej, jag tänkte inte det. Utifrån journalistisk logik är det helt rimligt att ogilla personalordet. Journalister strävar efter något som ordet snarast motverkar: att lyfta fram individer och det specifika för att väcka associationer, bilder, känslor och engagemang hos läsarna. Personalordet klumpar samman, avidentifierar och säger så lite. Det är nog där journalistskon klämmer som mest.

Språkkrönika: Käraste, finaste, bästa!

Finaste vännen, underbaraste mamman, mysigaste killen och sötaste kissen. Facebook, bloggar och Instagram svämmar över av hyllande omdömen. Både här och där verkar det finnas en bästaste Anna och en goaste Rolf.

Överdrivet, skrytsamt och självgott, tycker somliga. Eller bara irriterande, fult och tramsigt. Bästa kollegan innebär ju att de andra kollegorna är sämre, invänder någon. Taskigt mot den andra systern att skriva Kalas hos finaste syrran som fyller 35!

Det stämmer att superlativ som finast och bäst i vanliga fall förutsätter en jämförelse. Om något är bäst finns, uttalat eller underförstått, något som är mindre bra. Superlativ är den tredje formen när vi komparerar adjektiv: bra bättre bäst, fin finare finast, liten mindre minst. Men på Facebook verkar superlativen ha förlorat det mesta av sin jämförande betydelse. När folk skriver finaste kollegan menar de min fina kollega, inte nödvändigtvis finast av kollegorna. Superlativen har fått en ny roll.

Även grammatiken har förändrats. Vid vanliga superlativ finns oftast en fristående bestämd artikel – den, det eller de. Hon tog den största kakan. Vi var det bästa laget. Vid sidan av dessa har det funnits enstaka jämförande uttryck där den, det eller de har fallit bort: Han vann (det) högsta priset. Lägg i (den) lägsta växeln. Det är just den sortens formuleringar som har exploderat på nätet och bytt innebörd. Snyggaste brorsan betyder plötsligt något annat än den snyggaste brorsan, min snyggaste brorsa eller Hannas snyggaste brorsa. I det första fallet helt enkelt att brodern är snygg och i de tre senare att han är snyggast av bröderna.

Superlativ utan jämförelse har undantagsvis förekommet även tidigare. De kallas absoluta superlativ. Exempel: Käraste syster (som inledning på brev) och i största hemlighet. Men då är formen syster, inte systern och hemlighet, inte hemligheten. Det udda i Facebook-uttryckens grammatik är att det heter käraste systern och finaste tjejen, inte käraste syster eller den finaste tjejen. Alltså utan fristående bestämd artikel (den) men med substantivet (systern) i bestämd form.

Hur modern är då den här företeelsen? Helt klart har den vuxit fram just på bloggar, Facebook och liknande. Jag har forskat lite i Göteborgs universitets textdatabas Korp. Där finns till exempel en mängd bloggtext från 1998 och framåt, stora samlingar från Twitter och hela nätforumet Familjeliv. Jag har sökt exempel där bästa, finaste eller käraste följs av egennamn eller substantiv i bestämd form. Jag hittar enstaka exempel från tidigt 00-tal och något fler år 2005. 2007-2010 ökar de dramatiskt. 2011 verkar användningen plana ut på en hög nivå inom bloggvärlden, men det är möjligt att kurvan sedan dess har fortsatt uppåt på Facebook.

Varför väcker de här Facebook-uttrycken irritation och till och med förakt? Delvis har det att göra med den ändrade grammatiken. Att superlativen används på ett annorlunda, okonventionellt sätt. Men jag tror att det även finns en annan viktig orsak. Status. En skumläsning av sökträffarna i Korp visar nämligen att uttrycken är allra vanligast hos unga kvinnor som skriver om privatlivet. I vårt samhälle har tjejer och privatliv utan tvivel lägre status än män och offentlighet. Det är gångbart att raljera över tjejigt, tramsigt och rosaskimrande.

Låt oss jämföra med Twitter, ett annat socialt forum som också är fullt av udda grammatiska konstruktioner. Twitter-uttrycken möter sällan samma förklenande omdömen som Facebook-språket. Men så är också Twitter på ett annat vis en del av den offentliga debatten. Twittrarna är främst journalister, politiker och andra professionella tyckare med makt och tolkningsföreträde. Inget nytt under solen alltså, men bra att vara medveten om när man stör sig på språkliga nymodigheter.

(Publicerades först som språkkrönika på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)