Etikett: ord

Språkkrönika: Kan man räkna personal?

Leave a comment
 Två personal var sjuka men vi fick klara oss med en vikarie. Kan man räkna personal på det viset? Praktiskt tycker en del, fel och fult säger andra.
Ordet personal används oftast som ett så kallat kollektivt substantiv. Det innebär att ordet i ental betecknar en grupp eller mängd av något. Till exempel: Hela personalen samlades till möte. Andra kollektivord är adel, boskap, bråte, opposition, överklass och mänsklighet. De går vanligtvis inte att räkna.

Men det finns ord av detta slag som så småningom har börjat användas även om individer, så att de nu fungerar också som räknebara substantiv. Ungdom och polis till exempel. Tidigare användes de enbart om kollektivet, men sedan länge hör vi även: en polis på motorcykel, två ungdomar i liftkön. Samtidigt finns kollektivbetydelsen kvar, som när vi anmäler något till polisen eller pratar om hur trevlig dagens ungdom är.

Även personal används ibland som ett räknebart ord. Det har inte gått så långt som med poliser och ungdomar – vi säger ju knappast tre personaler. Men tre personal går bra, tycker många. Särskilt vanligt verkar detta vara inom vård, skola och omsorg. Där kan ju en personal mer eller mindre verkligen göra skillnad. Man vill dessutom kunna prata om dem som jobbar utan att alltid dela upp dem i vårdbiträden, undersköterskor och så vidare.

Detta språkbruk uppskattas dock inte på alla håll. De mest nitiska språkpoliserna har gott sällskap av en närmast enig journalistkår. Jag har själv suttit på en tidningsredaktion och suckat när det kommit pressmeddelanden fulla med X antal personal hit och X antal dit. Kollegor har svurit, chefer ojat sig.

Suckade och svor gjorde vi eftersom vi ”visste” att personal ”egentligen” inte går att räkna, och för att vi trodde att läsare skulle reagera negativt om vi ändå gjorde det i tidningen. Säkrare då att hålla sig till det etablerade språkbruket. Men mest suckade vi nog för att personalordet var så svårt att ersätta. Anställda? Nja, även inhyrda räknas. Förskollärare? Nej, det kan lika gärna vara barnskötare eller outbildade vikarier. Personer? Jo, men det är ju ännu mer abstrakt och oprecist.

Den främsta orsaken till vårt suckande – att personalordet var svårt att ersätta – är på sätt och vis förklaringen till att allt fler använder det. Ni som räknar personal ute i kommunerna har helt enkelt behövt prata om en anonym personalmängd i termer av antal. Och för att kunna göra det har ni gjort personalordet räknebart. Smart och effektivt!

Ska jag då dissa min gamla språkkänsla och mina gamla kollegor? Nej, jag tänkte inte det. Utifrån journalistisk logik är det helt rimligt att ogilla personalordet. Journalister strävar efter något som ordet snarast motverkar: att lyfta fram individer och det specifika för att väcka associationer, bilder, känslor och engagemang hos läsarna. Personalordet klumpar samman, avidentifierar och säger så lite. Det är nog där journalistskon klämmer som mest.

Språkkrönika: Om ”kollaps” och ordens makt i politiken

Leave a comment
Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien? Det frågade sig förra statsministern Fredrik Reinfeldt i ett tal häromdagen.

Ord kan vi hitta på nya om det behövs, men Reinfeldt har onekligen en poäng: Våra ordval är med och formar samhälle och politik, de flyttar perspektiv och gränser för vad som är normalt. Reinfeldts tal om flykt och ordet kollaps fick mig att tänka på denna krönika som jag skrev strax före valet 2014:

Vilka ord tror du spelar störst roll denna valrörelse? Jag skulle gissa på jobb, trygghet, välfärd, skola och framtid. Andra politikerfavoriter är kunskap, alla, ansvar, tillväxt, mångfald, jämställdhet, pengar, finanser och vinst.

Ord har en enorm makt i politiken. De flesta människor röstar nämligen med hjärtat snarare än med plånboken. För att fånga oss med sina budskap behöver politikerna därför använda ord som väcker rätt känslor och får oss att associera positivt.

Allianspartierna vann valen 2006 och 2010 på grund av skickliga ordval, finns det de som menar. Moderaternas ord och budskap knöt plötsligt an till människors vardag och värderingar betydligt bättre än tidigare. I stället för privatiseringar pratade de om mångfald i välfärden. I stället för tillväxt pratade de om fler människor i arbete. I stället för medborgare och individer pratade de om människor. Den retoriska omsvängningen matchade den nya grafiska profilen. Resultatet: en mjukare, mänskligare framtoning.

I förra veckan läste jag boken ”Ordens makt i politiken” av språkkonsulten och socialdemokraten Sara Gunnerud. Samtidigt som hon imponeras av Moderaternas medvetna kommunikation anklagar hon dem för att handskas ohederligt med språket och manipulera människor. Bland annat genom att ta över klassiskt socialdemokratiska ord och använda dem med ny betydelse, utan att redovisa för väljarna att innebörden ändrats.

Som när Moderaterna började kalla sig ”Sveriges arbetarparti”. Sara Gunnerud menar att de knappast har blivit ett arbetarparti i den traditionella betydelsen – ett parti som står på det arbetande folket sida. M värdesätter och prioriterar snarare arbete; det är enligt Gunnerud vad de nu menar med arbetarparti. Den här betydelseförändringen skedde inte öppet, menar Gunnerud. Hon är övertygad om att Moderaterna ville att människor skulle fortsätta göra kopplingen arbetarparti = bra villkor för arbetare.

Ordet välfärd är också intressant. I Sverige tycker de flesta att skolor, äldreomsorg och trygghetssystem ska fungera bra och till största del finansieras genom skatter. Den uppfattningen vill alla partier med regeringsambitioner ansluta sig till. Samtidigt skiljer sig partierna åt i vad de räknar som välfärd. Vissa ser välfärd som ett omfattande socialt skyddsnät med gratis vård och höga ersättningar till arbetslösa och sjuka. Andra har en snävare definition och menar grundläggande vård, skola och omsorg, men inte a-kassa eller sjukersättningar. Den som lämnar socialförsäkringen utanför ordet välfärd kan säga ”Vi värnar om välfärden” och samtidigt sänka ersättningarna till sjuka och arbetslösa.

Det blir förvirrande för oss alla om politiska partier använder samma ord och menar helt olika saker men inte tydliggör det. Det lägger ett större ansvar på oss alla att fråga ”Hur menar ni nu?” och ”Hur kan vi tolka detta?”. När det gäller ord och deras betydelser finns inga monopol.

(Kommentar: Vilka ord tror du hade dominerat valrörelsen om det var val till riksdag och kommuner i dag? Vilka ord kommer att vara viktigast i valet 2018? Det blir ett intressant forskningsämne för någon samhällsintresserad språkvetare om några år.)

Språkkrönika: Vem får vara faster nu för tiden?

2 Comments
Moster och morbror eller moster och hennes man? Nu när det vimlar av låtsasbrorsor och bonusmormödrar verkar det ha blivit svårare att kvala in som morbror eller faster.

När jag var liten kunde jag säga Vi ska till min farbror och faster i Finland eller Jag var brudnäbb när min moster och morbror gifte sig. De ingifta räknades liksom lika mycket. Jag preciserade bara om det behövdes: Lena, min ingifta moster.

Många jag känner gör på samma sätt. Blodsband, ingift eller sambo – sak samma. Men för andra känns detta inte alls naturligt. För dem gäller faster och så vidare enbart föräldrarnas syskon. Och det är förstås den ursprungliga betydelsen.

Dessa familjeord har funnits åtminstone sedan 1200-talets fornsvenska, då de såg ut ungefär så här: moþor systir, moþor broþir, faþur systir och faþur broþir. (þ uttalades som th i this.) De utvecklades till fadersyster, farsyster och så vidare, med varierande stavning. Att ord alltid ska stavas på samma vis är förresten ett ganska sent påhitt. På 1600-talet kunde ett och samma ord skrivas lite hur som helst, till och med olika i samma text. Jag, jagh, iag eller iagh; det var inte så noga. Folk skrev som de tyckte att orden lät i den egna dialekten, eller som de trodde att finare människor skrev. Men tillbaka till familjeorden:

I Svensk ordbok förklaras faster så här: Syster till (en viss persons) far. Även om fars svägerska. Tillägget Även om …, i mindre bokstäver, innebär att fars svägerska anses vara en sekundär betydelse vid sidan om grundbetydelsen syster till far.

Jag slår även upp orden i Svenska akademiens ordbok, en enorm historisk ordbok i 36 band (hittills). Där beskrivs användningen om ingifta som en del av umgängesspråket. Alltså ett artigt och familjärt sätt att tilltala och omtala varandra.

På 1800-talet och en bit in på 1900-talet (kanske även tidigare), kunde orden dessutom användas om äldre personer som man inte var släkt med. Moster Anna kunde vara en granntant, morbror Erik pappas barndomsvän.

Men i dag verkar pendeln på väg åt ett annat håll, nämligen mot den mer snäva betydelsen. Vuxna som kallar sin farbrors fru eller sambo för faster Märta ger inte alltid vidare detta språkbruk till nästa generation. Många tvekar inför att börja kalla sina syskons respektive för morbröder och fastrar till de egna barnen, särskilt om syskonens partner byts ut då och då. Kanske blir det lite trixigare med de här orden i takt med allt trixigare släktskap.

Ålder spelar nog också in. Min ingifta moster Eva, bara några år äldre än jag, har alltid skrattat och skruvat lite på sig när det här med moster har kommit på tal.

Bland barn jag känner verkar det vanligaste vara att bara betrakta föräldrarnas syskon som morbror och så vidare. Varför skulle jag säga moster om Frida när hon inte är det? säger min äldsta son, utan tanke på att det kan verka ohyfsat.

Min yngsta syster har tagit det här ett steg vidare. När hon nyligen fick barn lanserade hon ordet bonusmorbror om min man. Hon tycker att det är helt i linje med att bäbisen har både bonusmormor och bonusmorfar. Andra i familjen har tvärtom bestämt sig för att avskaffa alla bonustitlar och använda mormor, morfar och så vidare generöst, följt av namn vid behov. Allt annat kändes för krångligt och konstigt. Som tur är verkar orden rätt flexibla.

Språkkrönika: Falska vänner lurar i språket

Leave a comment

I Norge går karlar på finfest i snippkjole. På väg dit skyddar en rejäl frakk mot vinterkylan. I många länder innebär semester att skolan börjar, inte slutar.
Låt mig presentera språkets falska vänner – orden vi bara tror att vi förstår.

Beste klant, skriver holländare artigt till sina kunder. En svensk vrist är en fotled, men en engelsk wrist en handled. Om du bjuder en norska på fest och får till svar att hon ikke har anledning til å komme har hon bara inte möjlighet att komma.

Falska vänner brukar det här kallas. Alltså ord som verkar vara gemensamma för olika språk, men i själva verket betyder olika saker.

Falska vänner kan uppstå på två sätt:
1. Ett ord som sedan länge finns i flera språk utvecklar med tiden olika betydelser i de olika språken. Exempel: Flera språk har ordet frack i någon form. Den gemensamma nämnaren är ungefär lång dräkt, men dagens betydelser varierar kraftigt. På norska är frakk en överrock. På svenska en sorts högtidsdräkt. Den svenska fracken kallas på norska livkjole eller snippkjole (vilket har hållit mig på gott humör i flera dagar).

2. Ett ord lånas till ett språk från ett annat, men bara en del av betydelsen följer med. ­Exempel: På franska kan conférence avse ­antingen en hel konferens eller en enstaka ­föreläsning. Svenskan har bara lånat den första betydelsen.

Ett riktigt bedrägligt ord är semester. Det finns i åtminstone trettio språk, men det är bara på svenska som det kan betyda ledighet eller resa. I övriga språk betyder semester ett halvår, ett halvt läsår eller en skoltermin. Alltså, rena motsatsen!
Ursprunget är latinets semestris, vilket betyder ”som varar i sex månader”. Terminsbetydelsen verkar alltså rätt ­logisk.

Hur blev då semester till en ledighet i svenskan? Den troligaste för­klaringen är att försvarsmakten på 1700-talet började använda ordet semestre för officerarnas permissioner. Det var ett lån från franskan, där uttrycket ”congé de semestre” innebar en sex månaders tjänstledighet för militärer. Så småningom började ­semester på svenska användas även för andra tjänstemäns ledigheter. Och så gick det som det gick.

Flest gemensamma ord har svenskan med norskan och danskan. Det gör att vi som kan svenska oftast förstår en hel del av danska och norska texter. De äkta vännerna hjälper trots allt mer än vad de falska vännerna stjälper.

Men detta gäller tyvärr inte den som försöker lära sig ett mer avlägset språk. Då är det ingen bra idé att ta hjälp av ordkunskaper i svenska eller engelska för att tolka främmande ord. ­Detta var åtminstone slutsatsen i en doktors­avhandling från Stockholms universitet, av forskaren Anna Nilsson som studerat en grupp svenska franskstudenter i Aix-en-­Provence. Ju mer studenterna uppmärksammade gemensamma ord, desto svårare hade de att förstå franska texter. Så ofta ledde alltså falska vänner tankarna åt fel håll. Lite nedslående kan jag tycka.

En mer optimistisk slutsats kan vara att språkstudenter har massor att vinna på att lära sig känna igen de falska vännerna och avslöja ­bedrägeriet. Jag har listat några, och du googlar lätt fram många fler.

Engelska

director – regissör, inte direktör

fabric – tyg, inte fabrik

novel – roman, inte novell

lame – halt, inte lam

minister – präst, inte bara minister

wrist – handled, inte vrist/fotled

warehouse – lager, magasin, inte varuhus

Franska

fromage – ost, inte fromage

ignorer – vara ovetande, inte ignorera

occupation – arbete, syssla, inte bara ockupation

pensionnat – elevhem, inte pensionat

président – ordförande, inte bara president

professeur – lärare, inte bara professor

délicatesse – finkänslighet, inte delikatess

offre – erbjudande, inte offer

Spanska

arena – sand, inte arena

bastante – ganska, inte bastant

compromiso – löfte, inte kompromiss

queso – ost, inte keso

Tyska

Bord – hylla, inte bord

Öl – olja, inte öl

Stunde – timme, inte stund

willkürlich – godtycklig, lynnig, inte villkorlig

Norska/danska

by – stad, inte by

enkelt – enskild, inte enkelt

kjole – klänning, inte kjol

le – skratta, inte le

orm – mask, inte orm

springe – hoppa, inte springa

rolig – lugn, rofylld, inte rolig

Semester betyder termin och/eller halvår på dessa språk:

semès (haitiska)

semestar (bosniska, kroatiska, serbiska)

semester (afrikaans, norska, danska, engelska, estniska, nederländska, somaliska, tyska, zulu)

semestër (albanska)

semestr (polska, tjeckiska, uzbekiska)

semestras (litauiska)

semestre (franska, italienska, portugisiska, spanska)

semestris (lettiska)

semestro (filippinska, esperanto)

semestru (maltesiska, rumänska)

(Publicerades först på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)