Etikett: språkkrönika

Språkkrönika: Kan man räkna personal?

Leave a comment
 Två personal var sjuka men vi fick klara oss med en vikarie. Kan man räkna personal på det viset? Praktiskt tycker en del, fel och fult säger andra.
Ordet personal används oftast som ett så kallat kollektivt substantiv. Det innebär att ordet i ental betecknar en grupp eller mängd av något. Till exempel: Hela personalen samlades till möte. Andra kollektivord är adel, boskap, bråte, opposition, överklass och mänsklighet. De går vanligtvis inte att räkna.

Men det finns ord av detta slag som så småningom har börjat användas även om individer, så att de nu fungerar också som räknebara substantiv. Ungdom och polis till exempel. Tidigare användes de enbart om kollektivet, men sedan länge hör vi även: en polis på motorcykel, två ungdomar i liftkön. Samtidigt finns kollektivbetydelsen kvar, som när vi anmäler något till polisen eller pratar om hur trevlig dagens ungdom är.

Även personal används ibland som ett räknebart ord. Det har inte gått så långt som med poliser och ungdomar – vi säger ju knappast tre personaler. Men tre personal går bra, tycker många. Särskilt vanligt verkar detta vara inom vård, skola och omsorg. Där kan ju en personal mer eller mindre verkligen göra skillnad. Man vill dessutom kunna prata om dem som jobbar utan att alltid dela upp dem i vårdbiträden, undersköterskor och så vidare.

Detta språkbruk uppskattas dock inte på alla håll. De mest nitiska språkpoliserna har gott sällskap av en närmast enig journalistkår. Jag har själv suttit på en tidningsredaktion och suckat när det kommit pressmeddelanden fulla med X antal personal hit och X antal dit. Kollegor har svurit, chefer ojat sig.

Suckade och svor gjorde vi eftersom vi ”visste” att personal ”egentligen” inte går att räkna, och för att vi trodde att läsare skulle reagera negativt om vi ändå gjorde det i tidningen. Säkrare då att hålla sig till det etablerade språkbruket. Men mest suckade vi nog för att personalordet var så svårt att ersätta. Anställda? Nja, även inhyrda räknas. Förskollärare? Nej, det kan lika gärna vara barnskötare eller outbildade vikarier. Personer? Jo, men det är ju ännu mer abstrakt och oprecist.

Den främsta orsaken till vårt suckande – att personalordet var svårt att ersätta – är på sätt och vis förklaringen till att allt fler använder det. Ni som räknar personal ute i kommunerna har helt enkelt behövt prata om en anonym personalmängd i termer av antal. Och för att kunna göra det har ni gjort personalordet räknebart. Smart och effektivt!

Ska jag då dissa min gamla språkkänsla och mina gamla kollegor? Nej, jag tänkte inte det. Utifrån journalistisk logik är det helt rimligt att ogilla personalordet. Journalister strävar efter något som ordet snarast motverkar: att lyfta fram individer och det specifika för att väcka associationer, bilder, känslor och engagemang hos läsarna. Personalordet klumpar samman, avidentifierar och säger så lite. Det är nog där journalistskon klämmer som mest.

Språkkrönika: Om ”kollaps” och ordens makt i politiken

Leave a comment
Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien? Det frågade sig förra statsministern Fredrik Reinfeldt i ett tal häromdagen.

Ord kan vi hitta på nya om det behövs, men Reinfeldt har onekligen en poäng: Våra ordval är med och formar samhälle och politik, de flyttar perspektiv och gränser för vad som är normalt. Reinfeldts tal om flykt och ordet kollaps fick mig att tänka på denna krönika som jag skrev strax före valet 2014:

Vilka ord tror du spelar störst roll denna valrörelse? Jag skulle gissa på jobb, trygghet, välfärd, skola och framtid. Andra politikerfavoriter är kunskap, alla, ansvar, tillväxt, mångfald, jämställdhet, pengar, finanser och vinst.

Ord har en enorm makt i politiken. De flesta människor röstar nämligen med hjärtat snarare än med plånboken. För att fånga oss med sina budskap behöver politikerna därför använda ord som väcker rätt känslor och får oss att associera positivt.

Allianspartierna vann valen 2006 och 2010 på grund av skickliga ordval, finns det de som menar. Moderaternas ord och budskap knöt plötsligt an till människors vardag och värderingar betydligt bättre än tidigare. I stället för privatiseringar pratade de om mångfald i välfärden. I stället för tillväxt pratade de om fler människor i arbete. I stället för medborgare och individer pratade de om människor. Den retoriska omsvängningen matchade den nya grafiska profilen. Resultatet: en mjukare, mänskligare framtoning.

I förra veckan läste jag boken ”Ordens makt i politiken” av språkkonsulten och socialdemokraten Sara Gunnerud. Samtidigt som hon imponeras av Moderaternas medvetna kommunikation anklagar hon dem för att handskas ohederligt med språket och manipulera människor. Bland annat genom att ta över klassiskt socialdemokratiska ord och använda dem med ny betydelse, utan att redovisa för väljarna att innebörden ändrats.

Som när Moderaterna började kalla sig ”Sveriges arbetarparti”. Sara Gunnerud menar att de knappast har blivit ett arbetarparti i den traditionella betydelsen – ett parti som står på det arbetande folket sida. M värdesätter och prioriterar snarare arbete; det är enligt Gunnerud vad de nu menar med arbetarparti. Den här betydelseförändringen skedde inte öppet, menar Gunnerud. Hon är övertygad om att Moderaterna ville att människor skulle fortsätta göra kopplingen arbetarparti = bra villkor för arbetare.

Ordet välfärd är också intressant. I Sverige tycker de flesta att skolor, äldreomsorg och trygghetssystem ska fungera bra och till största del finansieras genom skatter. Den uppfattningen vill alla partier med regeringsambitioner ansluta sig till. Samtidigt skiljer sig partierna åt i vad de räknar som välfärd. Vissa ser välfärd som ett omfattande socialt skyddsnät med gratis vård och höga ersättningar till arbetslösa och sjuka. Andra har en snävare definition och menar grundläggande vård, skola och omsorg, men inte a-kassa eller sjukersättningar. Den som lämnar socialförsäkringen utanför ordet välfärd kan säga ”Vi värnar om välfärden” och samtidigt sänka ersättningarna till sjuka och arbetslösa.

Det blir förvirrande för oss alla om politiska partier använder samma ord och menar helt olika saker men inte tydliggör det. Det lägger ett större ansvar på oss alla att fråga ”Hur menar ni nu?” och ”Hur kan vi tolka detta?”. När det gäller ord och deras betydelser finns inga monopol.

(Kommentar: Vilka ord tror du hade dominerat valrörelsen om det var val till riksdag och kommuner i dag? Vilka ord kommer att vara viktigast i valet 2018? Det blir ett intressant forskningsämne för någon samhällsintresserad språkvetare om några år.)

Språkkrönika: Hushåller eller hushållar?

2 Comments

Är det viktigt att vi hushåller med jordens resurser eller att vi hushållar med dem? Böjningen hushåller, hushöll, hushållit ökar så kraftigt att språkvårdare och ordboksredaktörer nu måste se över sina rekommendationer.

För några år sedan fick radioprogrammet Språket en fråga från en lyssnare som hade sett ordet hushåller i en broschyr. Hon undrade om man inte säger hushållar på svenska. ”Jo, det gör man faktiskt” svarade professor Lars-Gunnar Andersson och fortsatte: ”Hushöll låter ju hur konstigt som helst.” I mina öron är det tvärtom hushållar, hushållade och hushållat som låter knasigt. De skaver lika mycket som hållar, smygade eller sprungat.

Hur man böjer verbet hushålla blev härom veckan en riktig språksnackis. Det började med en diskussion i en Facebookgrupp för språkkonsulter. En medlem hade förvånat insett att Svenska Akademiens ordlista (SAOL) endast har med böjningarna hushållar, hushållade och hushållat. Hon hade även hittat en rekommendation från Svenska språknämnden (nu Språkrådet) som slog fast att dessa böjningar var ”i stort sett allenarådande” i språkbruket.

Yrvaket dryftade vi frågan ett par dagar i gruppen. Drygt hälften anslöt sig till hushållergänget och resten till hushållarlaget. Mest fascinerande var att de flesta av oss inte känt till någon annan böjning än den vi själva använder.

Jag frågade mina vänner på Facebook, bland dem en hel del journalister, lärare och språkvetare, vilken böjning de använder. Hushåller vann med 25-4. Sedan lade Språkrådet ut samma fråga och fick över 450 svar. Klart fler hushåller än hushållar. I dessa omröstningar blev en sak tydlig: Hushållar används oftare av personer över cirka 45 år, medan hushåller är vanligare bland yngre.

Hushåller dominerar även i Göteborgs universitets enorma textdatabaser, som man kan söka i med verktyget Korp. Det beror till stor del på många sökträffar i nätforum som Familjeliv. När jag begränsar sökningen till enbart tidningstext hittar jag i stället dubbelt så många hushållar som hushåller, men de allra senaste åren har varianterna varit ungefär lika vanliga.

Mycket tyder alltså på att verbet hushålla håller på och byter böjning. Det är i sig inte unikt. Flera så kallade starka verb har blivit svaga, vilket innebär att de fått den mer regelbundna böjningen -ar, -ade och -at. Som när sam och summit blev simmade och simmat. I fallet med hushålla är i stället den starka böjningen hos verbet hålla på väg att slå ut den svaga -ar-böjningen.

Det ovanliga är att hushåller verkar ha smugit sig på och sprungit förbi utan att språkauktoriteterna har märkt det. Men nu kommer Språkrådet att ändra sin rekommendation, med hänsyn till det varierande språkbruket. Det återstår att se om SAOL-redaktionen gör det samma. Något annat vore orimligt.

(Publicerades först som språkkrönika på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)

Språkkrönika: Käraste, finaste, bästa!

Leave a comment

Finaste vännen, underbaraste mamman, mysigaste killen och sötaste kissen. Facebook, bloggar och Instagram svämmar över av hyllande omdömen. Både här och där verkar det finnas en bästaste Anna och en goaste Rolf.

Överdrivet, skrytsamt och självgott, tycker somliga. Eller bara irriterande, fult och tramsigt. Bästa kollegan innebär ju att de andra kollegorna är sämre, invänder någon. Taskigt mot den andra systern att skriva Kalas hos finaste syrran som fyller 35!

Det stämmer att superlativ som finast och bäst i vanliga fall förutsätter en jämförelse. Om något är bäst finns, uttalat eller underförstått, något som är mindre bra. Superlativ är den tredje formen när vi komparerar adjektiv: bra bättre bäst, fin finare finast, liten mindre minst. Men på Facebook verkar superlativen ha förlorat det mesta av sin jämförande betydelse. När folk skriver finaste kollegan menar de min fina kollega, inte nödvändigtvis finast av kollegorna. Superlativen har fått en ny roll.

Även grammatiken har förändrats. Vid vanliga superlativ finns oftast en fristående bestämd artikel – den, det eller de. Hon tog den största kakan. Vi var det bästa laget. Vid sidan av dessa har det funnits enstaka jämförande uttryck där den, det eller de har fallit bort: Han vann (det) högsta priset. Lägg i (den) lägsta växeln. Det är just den sortens formuleringar som har exploderat på nätet och bytt innebörd. Snyggaste brorsan betyder plötsligt något annat än den snyggaste brorsan, min snyggaste brorsa eller Hannas snyggaste brorsa. I det första fallet helt enkelt att brodern är snygg och i de tre senare att han är snyggast av bröderna.

Superlativ utan jämförelse har undantagsvis förekommet även tidigare. De kallas absoluta superlativ. Exempel: Käraste syster (som inledning på brev) och i största hemlighet. Men då är formen syster, inte systern och hemlighet, inte hemligheten. Det udda i Facebook-uttryckens grammatik är att det heter käraste systern och finaste tjejen, inte käraste syster eller den finaste tjejen. Alltså utan fristående bestämd artikel (den) men med substantivet (systern) i bestämd form.

Hur modern är då den här företeelsen? Helt klart har den vuxit fram just på bloggar, Facebook och liknande. Jag har forskat lite i Göteborgs universitets textdatabas Korp. Där finns till exempel en mängd bloggtext från 1998 och framåt, stora samlingar från Twitter och hela nätforumet Familjeliv. Jag har sökt exempel där bästa, finaste eller käraste följs av egennamn eller substantiv i bestämd form. Jag hittar enstaka exempel från tidigt 00-tal och något fler år 2005. 2007-2010 ökar de dramatiskt. 2011 verkar användningen plana ut på en hög nivå inom bloggvärlden, men det är möjligt att kurvan sedan dess har fortsatt uppåt på Facebook.

Varför väcker de här Facebook-uttrycken irritation och till och med förakt? Delvis har det att göra med den ändrade grammatiken. Att superlativen används på ett annorlunda, okonventionellt sätt. Men jag tror att det även finns en annan viktig orsak. Status. En skumläsning av sökträffarna i Korp visar nämligen att uttrycken är allra vanligast hos unga kvinnor som skriver om privatlivet. I vårt samhälle har tjejer och privatliv utan tvivel lägre status än män och offentlighet. Det är gångbart att raljera över tjejigt, tramsigt och rosaskimrande.

Låt oss jämföra med Twitter, ett annat socialt forum som också är fullt av udda grammatiska konstruktioner. Twitter-uttrycken möter sällan samma förklenande omdömen som Facebook-språket. Men så är också Twitter på ett annat vis en del av den offentliga debatten. Twittrarna är främst journalister, politiker och andra professionella tyckare med makt och tolkningsföreträde. Inget nytt under solen alltså, men bra att vara medveten om när man stör sig på språkliga nymodigheter.

(Publicerades först som språkkrönika på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)

Språkkrönika: Tio språkråd utan pekpinnar

Leave a comment

Men vad heter det egentligen? Vad är korrekt svenska? Svaret blir inte sällan ett utdraget ”Det beror ju på.” Ofta är flera uttal, stavningar eller grammatiska formuleringar korrekta samtidigt, på sina vis.

1. Uttala kex med k- eller tj-ljud. Mina två barn har varsitt kex-uttal, ärvt av varsin förälder. Tj-uttalet är vanligast i södra och västra Sverige, k-uttalet i resten av Sverige och i Finland. Ingen variant är mer korrekt än den andra, och båda har sina förklaringar. På svenska uttalar vi oftast bokstaven k som tj när k:et följs av i, e eller y: kyrka, kisa, kela. Men kex är ett lånord – från engelskans cakes – och sådana behåller ofta ett uttal som ligger närmare ursprungsordet. I dag är kex och cakes knappast samma sorts bakverk. Mer om ord på olika språk som liknar varandra men betyder olika.

2. Dammsugar duger. Ordböckerna säger dammsuger, dammsög och dammsugit. Men i många familjer och dialekter finns även formerna dammsugar, dammsugade och dammsugat. Ovanligt i Gästrikland? Desto vanligare i södra Sverige, svenskspråkiga Finland och delar av norra och mellersta Norrland. Det finns till och med språkvetare som tror att dialektböjningen är den ursprungliga. Att verbet dammsuga är bildat av dammsugare, inte av suga. Själv säger jag dammsugar, men skulle nog skriva dammsuger om jag fick ett skrivuppdrag av en städfirma.

3. Längre än mig eller längre än jag? Kanske en av svenskans mest ältade språkfrågor. Många har lärt sig i skolan (på 1900-talet) att det enda korrekta är Han är längre än jag. Att längre än mig är fel. Oftast med förklaringen att formuleringen är en förkortning av längre än jag är. Men det argumentet håller inte, av flera olika skäl. De flesta svenska språkvetare betraktar numera än som omväxlande subjuktion (bisatsinledare) och preposition, vilka följs av subjektsform respektive objektsform. På svenska kan vi alltså välja, liksom på engelska: than me eller than I.

4. I dag och idag, i går och igår, i morgon och imorgon. Både hopskrivet och särskrivet är okej. Skriv isär dem om du vill vara helt konsekvent. Då blir de mer lika i förrgår, i eftermiddags och liknande, som inte kan skrivas ihop.

5. Finns metrar? En meter, flera meter heter det normalt. Men ibland används formerna metrar, centimetrar och millimetrar. Det kan passa om syftet är att betona och åskådliggöra varje delsträcka. Exempel: Hon kastade sig fram de sista metrarna. Det var de sista centimetrarna som avgjorde loppet.

6. En eller ett? En/ett intervall, en/ett paraply, en/ett parasoll, en/ett test (prov). Ibland väljer du själv, eller låter dialekten avgöra. Många sydsvenskar säger ett apelsin, medan övriga föredrar en apelsin. Sedan finns många ord som betyder helt olika med en eller ett. Tänk på en plan/ett plan, en ras/ett ras, en ark/ett ark, en rätt/ett rätt, en val/ett val och en lock/ett lock. Somliga ord bara råkar heta lika, eller så har de ett dunkelt gemensamt förflutet.

7. Kommer bli eller kommer att bli? Båda är korrekt svenska numera. Utan att blir kommer mer likt övriga svenska hjälpverb: vill bli, ska bli, tänker bli och så vidare, vilket fungerar utmärkt. Men många tycker fortfarande att kommer bli är fult. Krönika om kommer att.

8. Innan eller före middagen? Sak samma. Innan funkar såväl i Hon går innan middagen som i Hon går innan vi äter. Den språkvetenskapliga förklaringen är att innan kan vara både subjunktion (bisatsinledare) och preposition. Du kan också nöja dig med att innan sällan blir fel.

9. D v s, d.v.s. eller dvs. Journalister förkortar vanligen med mellanslag i stället för punkter (t o m, t ex, d v s), men skriver allra helst ut hela orden eftersom det blir mer lättläst. I andra texttyper används punkter i förkortningar (t.o.m. t.ex. f.d. fr.o.m). Två av våra vanligaste förkortningar kan du skriva antingen osv. eller o.s.v. och dvs. eller d.v.s.

10. Peking eller Beijing? Kinas huvudstad skrivs i dag på båda sätt på svenska. Språkrådet rekommenderar det internationellt erkända namnet Beijing, som bäst motsvarar hur namnet numera uttalas på det kinesiska språket mandarin. Men de flesta medier skriver och säger fortfarande Peking, för tydlighetens skull. Hur gör du?

(Publicerades först på Gefle Dagblads kultur och på gd.se/sprakkronikor.)

Språkkrönika: Falska vänner lurar i språket

Leave a comment

I Norge går karlar på finfest i snippkjole. På väg dit skyddar en rejäl frakk mot vinterkylan. I många länder innebär semester att skolan börjar, inte slutar.
Låt mig presentera språkets falska vänner – orden vi bara tror att vi förstår.

Beste klant, skriver holländare artigt till sina kunder. En svensk vrist är en fotled, men en engelsk wrist en handled. Om du bjuder en norska på fest och får till svar att hon ikke har anledning til å komme har hon bara inte möjlighet att komma.

Falska vänner brukar det här kallas. Alltså ord som verkar vara gemensamma för olika språk, men i själva verket betyder olika saker.

Falska vänner kan uppstå på två sätt:
1. Ett ord som sedan länge finns i flera språk utvecklar med tiden olika betydelser i de olika språken. Exempel: Flera språk har ordet frack i någon form. Den gemensamma nämnaren är ungefär lång dräkt, men dagens betydelser varierar kraftigt. På norska är frakk en överrock. På svenska en sorts högtidsdräkt. Den svenska fracken kallas på norska livkjole eller snippkjole (vilket har hållit mig på gott humör i flera dagar).

2. Ett ord lånas till ett språk från ett annat, men bara en del av betydelsen följer med. ­Exempel: På franska kan conférence avse ­antingen en hel konferens eller en enstaka ­föreläsning. Svenskan har bara lånat den första betydelsen.

Ett riktigt bedrägligt ord är semester. Det finns i åtminstone trettio språk, men det är bara på svenska som det kan betyda ledighet eller resa. I övriga språk betyder semester ett halvår, ett halvt läsår eller en skoltermin. Alltså, rena motsatsen!
Ursprunget är latinets semestris, vilket betyder ”som varar i sex månader”. Terminsbetydelsen verkar alltså rätt ­logisk.

Hur blev då semester till en ledighet i svenskan? Den troligaste för­klaringen är att försvarsmakten på 1700-talet började använda ordet semestre för officerarnas permissioner. Det var ett lån från franskan, där uttrycket ”congé de semestre” innebar en sex månaders tjänstledighet för militärer. Så småningom började ­semester på svenska användas även för andra tjänstemäns ledigheter. Och så gick det som det gick.

Flest gemensamma ord har svenskan med norskan och danskan. Det gör att vi som kan svenska oftast förstår en hel del av danska och norska texter. De äkta vännerna hjälper trots allt mer än vad de falska vännerna stjälper.

Men detta gäller tyvärr inte den som försöker lära sig ett mer avlägset språk. Då är det ingen bra idé att ta hjälp av ordkunskaper i svenska eller engelska för att tolka främmande ord. ­Detta var åtminstone slutsatsen i en doktors­avhandling från Stockholms universitet, av forskaren Anna Nilsson som studerat en grupp svenska franskstudenter i Aix-en-­Provence. Ju mer studenterna uppmärksammade gemensamma ord, desto svårare hade de att förstå franska texter. Så ofta ledde alltså falska vänner tankarna åt fel håll. Lite nedslående kan jag tycka.

En mer optimistisk slutsats kan vara att språkstudenter har massor att vinna på att lära sig känna igen de falska vännerna och avslöja ­bedrägeriet. Jag har listat några, och du googlar lätt fram många fler.

Engelska

director – regissör, inte direktör

fabric – tyg, inte fabrik

novel – roman, inte novell

lame – halt, inte lam

minister – präst, inte bara minister

wrist – handled, inte vrist/fotled

warehouse – lager, magasin, inte varuhus

Franska

fromage – ost, inte fromage

ignorer – vara ovetande, inte ignorera

occupation – arbete, syssla, inte bara ockupation

pensionnat – elevhem, inte pensionat

président – ordförande, inte bara president

professeur – lärare, inte bara professor

délicatesse – finkänslighet, inte delikatess

offre – erbjudande, inte offer

Spanska

arena – sand, inte arena

bastante – ganska, inte bastant

compromiso – löfte, inte kompromiss

queso – ost, inte keso

Tyska

Bord – hylla, inte bord

Öl – olja, inte öl

Stunde – timme, inte stund

willkürlich – godtycklig, lynnig, inte villkorlig

Norska/danska

by – stad, inte by

enkelt – enskild, inte enkelt

kjole – klänning, inte kjol

le – skratta, inte le

orm – mask, inte orm

springe – hoppa, inte springa

rolig – lugn, rofylld, inte rolig

Semester betyder termin och/eller halvår på dessa språk:

semès (haitiska)

semestar (bosniska, kroatiska, serbiska)

semester (afrikaans, norska, danska, engelska, estniska, nederländska, somaliska, tyska, zulu)

semestër (albanska)

semestr (polska, tjeckiska, uzbekiska)

semestras (litauiska)

semestre (franska, italienska, portugisiska, spanska)

semestris (lettiska)

semestro (filippinska, esperanto)

semestru (maltesiska, rumänska)

(Publicerades först på Gefle Dagblads kultursida och på gd.se/sprakkronikor.)