Språkkrönika: Om ”kollaps” och ordens makt i politiken

Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien? Det frågade sig förra statsministern Fredrik Reinfeldt i ett tal häromdagen.

Ord kan vi hitta på nya om det behövs, men Reinfeldt har onekligen en poäng: Våra ordval är med och formar samhälle och politik, de flyttar perspektiv och gränser för vad som är normalt. Reinfeldts tal om flykt och ordet kollaps fick mig att tänka på denna krönika som jag skrev strax före valet 2014:

Vilka ord tror du spelar störst roll denna valrörelse? Jag skulle gissa på jobb, trygghet, välfärd, skola och framtid. Andra politikerfavoriter är kunskap, alla, ansvar, tillväxt, mångfald, jämställdhet, pengar, finanser och vinst.

Ord har en enorm makt i politiken. De flesta människor röstar nämligen med hjärtat snarare än med plånboken. För att fånga oss med sina budskap behöver politikerna därför använda ord som väcker rätt känslor och får oss att associera positivt.

Allianspartierna vann valen 2006 och 2010 på grund av skickliga ordval, finns det de som menar. Moderaternas ord och budskap knöt plötsligt an till människors vardag och värderingar betydligt bättre än tidigare. I stället för privatiseringar pratade de om mångfald i välfärden. I stället för tillväxt pratade de om fler människor i arbete. I stället för medborgare och individer pratade de om människor. Den retoriska omsvängningen matchade den nya grafiska profilen. Resultatet: en mjukare, mänskligare framtoning.

I förra veckan läste jag boken ”Ordens makt i politiken” av språkkonsulten och socialdemokraten Sara Gunnerud. Samtidigt som hon imponeras av Moderaternas medvetna kommunikation anklagar hon dem för att handskas ohederligt med språket och manipulera människor. Bland annat genom att ta över klassiskt socialdemokratiska ord och använda dem med ny betydelse, utan att redovisa för väljarna att innebörden ändrats.

Som när Moderaterna började kalla sig ”Sveriges arbetarparti”. Sara Gunnerud menar att de knappast har blivit ett arbetarparti i den traditionella betydelsen – ett parti som står på det arbetande folket sida. M värdesätter och prioriterar snarare arbete; det är enligt Gunnerud vad de nu menar med arbetarparti. Den här betydelseförändringen skedde inte öppet, menar Gunnerud. Hon är övertygad om att Moderaterna ville att människor skulle fortsätta göra kopplingen arbetarparti = bra villkor för arbetare.

Ordet välfärd är också intressant. I Sverige tycker de flesta att skolor, äldreomsorg och trygghetssystem ska fungera bra och till största del finansieras genom skatter. Den uppfattningen vill alla partier med regeringsambitioner ansluta sig till. Samtidigt skiljer sig partierna åt i vad de räknar som välfärd. Vissa ser välfärd som ett omfattande socialt skyddsnät med gratis vård och höga ersättningar till arbetslösa och sjuka. Andra har en snävare definition och menar grundläggande vård, skola och omsorg, men inte a-kassa eller sjukersättningar. Den som lämnar socialförsäkringen utanför ordet välfärd kan säga ”Vi värnar om välfärden” och samtidigt sänka ersättningarna till sjuka och arbetslösa.

Det blir förvirrande för oss alla om politiska partier använder samma ord och menar helt olika saker men inte tydliggör det. Det lägger ett större ansvar på oss alla att fråga ”Hur menar ni nu?” och ”Hur kan vi tolka detta?”. När det gäller ord och deras betydelser finns inga monopol.

(Kommentar: Vilka ord tror du hade dominerat valrörelsen om det var val till riksdag och kommuner i dag? Vilka ord kommer att vara viktigast i valet 2018? Det blir ett intressant forskningsämne för någon samhällsintresserad språkvetare om några år.)

Lästips – Språkintresserad sifferbitare?

Vilka språk talas egentligen i Sverige och av hur många? Lingvisten Mikael Parkvall försöker reda ut det i boken Sveriges språk i siffror. Jag har inte hunnit lägga vantarna på den än, men kommer definitivt att läsa den vid tillfälle – av ren nyfikenhet men också för att få djupare kunskap om språksituationen i Sverige.

Svenskan är oerhört dominerande i Sverige. Men vid sidan av det så kallade statsbärande språket talas hundratals andra språk, som modersmål, andraspråk eller främmande språk. Språkkunskaper och modersmål registeras ingenstans så det saknas officiell statistik över vilka språk vi som bor i Sverige behärskar och använder. Mikael Parkvall kommer förmodligen så nära det går.

Språkkrönika: Vem får vara faster nu för tiden?

Moster och morbror eller moster och hennes man? Nu när det vimlar av låtsasbrorsor och bonusmormödrar verkar det ha blivit svårare att kvala in som morbror eller faster.

När jag var liten kunde jag säga Vi ska till min farbror och faster i Finland eller Jag var brudnäbb när min moster och morbror gifte sig. De ingifta räknades liksom lika mycket. Jag preciserade bara om det behövdes: Lena, min ingifta moster.

Många jag känner gör på samma sätt. Blodsband, ingift eller sambo – sak samma. Men för andra känns detta inte alls naturligt. För dem gäller faster och så vidare enbart föräldrarnas syskon. Och det är förstås den ursprungliga betydelsen.

Dessa familjeord har funnits åtminstone sedan 1200-talets fornsvenska, då de såg ut ungefär så här: moþor systir, moþor broþir, faþur systir och faþur broþir. (þ uttalades som th i this.) De utvecklades till fadersyster, farsyster och så vidare, med varierande stavning. Att ord alltid ska stavas på samma vis är förresten ett ganska sent påhitt. På 1600-talet kunde ett och samma ord skrivas lite hur som helst, till och med olika i samma text. Jag, jagh, iag eller iagh; det var inte så noga. Folk skrev som de tyckte att orden lät i den egna dialekten, eller som de trodde att finare människor skrev. Men tillbaka till familjeorden:

I Svensk ordbok förklaras faster så här: Syster till (en viss persons) far. Även om fars svägerska. Tillägget Även om …, i mindre bokstäver, innebär att fars svägerska anses vara en sekundär betydelse vid sidan om grundbetydelsen syster till far.

Jag slår även upp orden i Svenska akademiens ordbok, en enorm historisk ordbok i 36 band (hittills). Där beskrivs användningen om ingifta som en del av umgängesspråket. Alltså ett artigt och familjärt sätt att tilltala och omtala varandra.

På 1800-talet och en bit in på 1900-talet (kanske även tidigare), kunde orden dessutom användas om äldre personer som man inte var släkt med. Moster Anna kunde vara en granntant, morbror Erik pappas barndomsvän.

Men i dag verkar pendeln på väg åt ett annat håll, nämligen mot den mer snäva betydelsen. Vuxna som kallar sin farbrors fru eller sambo för faster Märta ger inte alltid vidare detta språkbruk till nästa generation. Många tvekar inför att börja kalla sina syskons respektive för morbröder och fastrar till de egna barnen, särskilt om syskonens partner byts ut då och då. Kanske blir det lite trixigare med de här orden i takt med allt trixigare släktskap.

Ålder spelar nog också in. Min ingifta moster Eva, bara några år äldre än jag, har alltid skrattat och skruvat lite på sig när det här med moster har kommit på tal.

Bland barn jag känner verkar det vanligaste vara att bara betrakta föräldrarnas syskon som morbror och så vidare. Varför skulle jag säga moster om Frida när hon inte är det? säger min äldsta son, utan tanke på att det kan verka ohyfsat.

Min yngsta syster har tagit det här ett steg vidare. När hon nyligen fick barn lanserade hon ordet bonusmorbror om min man. Hon tycker att det är helt i linje med att bäbisen har både bonusmormor och bonusmorfar. Andra i familjen har tvärtom bestämt sig för att avskaffa alla bonustitlar och använda mormor, morfar och så vidare generöst, följt av namn vid behov. Allt annat kändes för krångligt och konstigt. Som tur är verkar orden rätt flexibla.